Dessa blivande lärarinnor som kyskt ses passera ljusgården i Högre lärarinneseminariet på Riddargatan 5! Det är en högst förtjusande bild som jag hittade på Wikipedia.
Det var först 1861 som det i större omfattning blev möjligt för kvinnor att skaffa sig en högre utbildning i och med grundandet av Seminarium för bildande af lärarinnor. Att vara lärarinna blev därför en utväg för kvinnor som önskade skaffa sig en akademisk bildning och därigenom självständighet och egen förtjänst. Eftersom kvinnor det förutsattes att kvinnor inte hade försörjningsansvar, var dock lönen lägre än de manliga lärarnas, oavsett om de var gifta eller ej.
Men alla dessa kyska fröknar. Kanske delade de en vindskammare med en väninna på någon bakgata, högt upp vid randen av en gårdsbrunn. Och kanske blev deras öde detsamma som en gång Angelas och Adas?
Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.
Eller kanske de drömde om en stilig folkskollärare
Hans huvud är finaste guld,
hans lockar liknar dadelklasar,
svarta som korpen.
Hans ögon är som duvor
vid strömmande vatten,
de badar i mjölk,
de sitter vid fullhetens rand.
En sån underbar bild från forna Högre lärarinneseminariet, tack för den. Där gavs dock ingen akademisk utbildning.
De blivande lärarinnorna skulle undervisa i den sjuåriga flickskolan som inte gav tillträde till universiteten till skillnad från gymnasierna.
Socialt stod de högre än folkskollärare och småskollärarinnor.
Högre lärarinneseminariet företrädde en yrkets överklass
med sin förhållandevis dyra utbildning och krävande inträdesprov. Lärarinnorna var passionerat engagerade i sitt yrke.
Efter andra världskriget kompletterades skolan med realskola och gymnasium vid sidan av flickskolan.
Det öppnade för disputerade lektorer och de icke disputerade adjunkterna vars passion var non-existent.
Men var det inte i princip den enda utbildning som stod till buds om man som kvinna ville utbilda sig (även om det inte var en akademisk examen)? Jag vet att Harriet Löwenhjelm gick i Anna Sandströms lärarinneseminarium och där gick även Elsa Björkman och Honorine Hermelin.
Min mor gick folkskola, folkhögskola och lärarinneseminarium för att bli småskollärarinna och detta för att hon inte hade möjlighet att ta realen. Hon var klar i början av 60-talet.
Kan berätta att i dessa lokaler huserar numera den judiska grundskolan. Sex år gick jag där! Väldigt fint hus. Det var (och är väl fortfarande antar jag) förbjudet att kasta ner saker i ljusgården på dem som stod längst ner, men en och annan loska kunde man skicka ner i smyg. Undrar om det var poppis redan på lärarinneseminariets tid…?
Det visste jag inte! Vad man lär sig. Var ni lika fint klädda?
Jag har inte betvivlat att lärarinneseminarierna var den högre utbildning som kvinnor fick nöja sig med i Sverige fram till l873 när universiteten öppnade för kvinnor (till skillnad från Finland där universiteten var öppna för kvinnor sen tidigt 1800-tal genom det tsarryska imperiets fördomsfrihet).
Men i verkligheten blev universitet för svenska kvinnor bra länge som att sätta sig på en plats för vita i den segregerade bussen i amerikanska sydstaterna.
Samtidigt beundrar de radikala ledamöterna i nobelkommittén i Stockholm det internationella kvinnliga snillet och tilldelar Marie Curie hennes andra nobelpris, hennes helt egna i kemi 1911 dvs för i år precis 100 år sen.
I Paris uppmärksammas detta med en offentlig helkväll ägnad henne nästa vecka med distingerade deltagare i det vackra Musée de la Découverte.
Paris glömmer inte.
Jag läste om Klara Johanson och man förstår att det inte alls kan ha varit speciellt kul att läsa på den tiden, vid sekelskiftet. Johanson blev manshatare på kuppen, om hon nu inte var det tidigare.
Sverige saknar något, jag vet inte om det är stolthet, eller känsla för kulturen. Märkligt är det i vilket fall. Och dumt.
PS Jag menar förstås att jag är enormt imponerad av forna dagars lärarinnor och deras målmedvetenhet. Vilken enorm väg att gå de alltid hade, som Rävjägarns mamma ännu i tidigt 60-tal för att kvinnor . Hoppas hon kom att älska sitt yrke.
Vill också påpeka betydelsen av att nobelkommittéerna i början hyste tidens radikala svenskar.
Flera år före Marie Curie hade de erkänt Selma Lagerlöfs snille, vilket i sin tur profilerade nobelpriset som helt unikt med dess markering av
kvinnans rätt att hyllas för sin begåvning.
Undrar om någon skrivit om det intryck som priset gjorde i Sverige bland tidens kämpande kvinnor. För i samma Sverige vägrade den politiska majoriteten att ge kvinnor rösträtt.
Nej, jag tog det inte på det sättet. Jag förstår att du är imponerad av dem, för det stora flertalet var det den enda vägen att gå. Min mamma älskade sitt yrke, dock inte på slutet när läroplanen ändrats och hon ansåg att föräldrarna lade sig i för mycket. Hon ansåg att det inte längre gick att göra ett bra jobb.
ja, det har du rätt i. Det måste ha gjort åtskilligt för kvinnans erkännande här i landet. Jag har inte läst något som tar upp den sidan av saken.