Eftersom jag jobbar kväll, promenerar jag alltid hemåt när trafiken är gles och trottoarerna nästan öde. Det är en härlig stund när man gått omkring som hemsamarit i 5 timmar och kanske är lite trött på att prata. Och jag tycker mycket om att vistas ute när det är mörkt ty då kan man titta in i de upplysta våningarna.
Den första biten, innan jag passerat Birger Jarlsgatan, passerar jag som hastigast utan nämnvärt stort intresse. Nog för att det finns byggnader att titta på, men södra Vasastanden och cityområdet är inte mitt hem. Trots detta stannar jag då och då till. Inte minst på Tegnérgatan, vid ett moderniserat gammal 1800-talshus som har konstnärlig utsmyckning från 40-talet. Tycka vad man tycka vill om denna, men keramiken utanför porten är intressant. Innanför ser jag ett konstverk i metall, men jag kan inte se vad som står på skylten inunder.
Jag går vidare och strax är jag på Runebergsgatan och passerar det ljust gröna funkiskomplexet som är så fint. Sedan är det dock 10- och 20-tal för hela slanten. De lite äldre husen ligger på häger sida, de lite nyare på vänster. Jag passerar en port precis innan Runebergsplan och det lyser så inbjudande där inne. 20-talselegans i Östermalmstappning är på intet sätt frånstötande, snarare att föredra framför den ibland alltför strama nyklassisismen i andra stadsdelar.
Denna kväll tar jag Engelbrektsgatan upp till Östermalmsgatan och passerar det Palmeska huset. Huset invid det Kreugerska, är en elegant 50-talskåk som står på den plats där prins Oscar Bernadottes villa en gång låg. Fasaden är stram och påkostad och delvis klädd i koppar. Vardagsrummet och matsalen har en obruten fönstervägg ut mot gatan och en öppen spis avskiljer de två ytorna. 50-talslyx!
Villagatan tycker jag om, inte minst för att jag är svag för Lotten von Kraemers gamla villa och framförallt dess bättre hälft. Huset är nämligen en s.k. dubbelvilla och dess andra del är apterad till hyresvåningar. Titta in genom de gamla fönstren som suttit på plats sedan 1876.
Vi Floragatans norra del står ett stort komplex i glänsande nyrenässans. Jag tittar in i salen och drar mig inte för att fotografera. En sådan matsal och sådana dörröverstycken! Jag har aldrig sett på maken. Är det månne en örn som pryder dess mitt?
Stadion vid Lidingövägen har ett torn som jag förundras över. Är det inte lite smalare upptill än nertill? Minns att jag läste om Stadshuset och dess torn en gång och att Östberg lät riva ner en bit av tornet ty han tyckte inte att det blev riktigt bra. kanske var det detta han upptäckte, att tornet ser ut att smalna av om det inte görs något bredare upptill?
”Galbering” är termen på denna eleganta och idag bortglömda formbehandling av torn, pyloner och andra högsträckta byggnadsdelar.
Tillämpningen torde ha sitt ursprung från gammal grekisk proportioneringslära, vilken anger att avsmalnandet ska börja cirka en tredjedel från basen för att sedan exponentiellt tillta på väg upp mot toppen.
Resultatet blir ett intryck av spänst och, tack vare perspektivförskjutningen, en mer avsevärd höjd än byggnaden i själva verket äger.
Wenner-Gren Center är ett exempel i vår stockholmska närhet, Stadshus- och Stadiontornen är, mycket riktigt, andra.
Tackar! Mycket intressant. Jag undrar varför man inte använder sig av detta idag? Kanske är det svårare med dagens byggnadsteknik än när man murade med tegel?
Så intrikata optiska korrigeringar låter sig tacksamt gestaltas i tegel, så din teori stämmer nog bra. Bruket av tegel har ju nära nog dött ut i Sverige under de senaste decennierna och de många tegelbruken har med enstaka undantag alla skattat åt förgängelsen. Material- och teknikkunskaperna har gått samma väg per automatik. Synd på ett så vackert och hållbart material med stora inneboende kvaliteter!
Wenner-Gren Center är emellertid en stålbyggnad, så förklaringen står nog inte bara att finna i dagens produktions- (eller snarare) prefabrikationsmetoder utan även i själva byggnadsprojekteringsfasen. I en galberad byggnad blir inget våningsplan det andra riktigt likt, varför allting måste studeras och ritas upp på ett helt annat sätt än om man kunnat tillämpa identiska typkomponenter på varje plan. Sådant arbete tar mycket tid i anspråk, och tid är som bekant pengar.
Som medvetet grepp kan dock upprepandets estetik skapa magi i byggda strukturer, det är väl känt. Tänk exempelvis Hedqvists ”Per Albin-radhus” i Ålsten eller Ahlbergs smalhuslängor i Hjorthagen. Just Per-Albin Hanssons hus skiljde sig visserligen något från de övriga på gatan, men det är en annan historia …
Tack för en välskriven och genomgående intressant blogg!
Jag bor i ett hus byggt 1940 och här finns skillnader lägenheterna emellan. Mycket är byggt på plats och ytterväggarna blir tunnare ju längre upp i huset man kommer. Jag tycker mycket om dessa skillnader som ger liv åt kåken och får den att kännas mer unik än en nyproducerat byggnad.
Just nu läser jag Byggmästaren på KB, utgåvorna från 20-talet. Jag äger de flesta nummer mellan -39 och -59, men skulle bli glad om jag också hade de från 20-30-talen, just för att lära mig mer om byggteknik. Galbering har jag dock inte stött på ännu.
Tack själv, maken till välskrivna kommentarer får man leta efter!
Galbering ja, det är ju av samma anledning som grekiska kolonner är bredast i mitten och smalnar av upptill.
Ang. tegel och bristen av dess tillämpning inom samtida svensk arkitektur så kan man läsa mer om det här:
http://www.arkitekt.se/s9060
http://www.arkitekt.se/s9059
Danskarna är bättre dock.
Intressanta texter! Med tanke på hur lite underhåll en tegelfasad kräver, borde det vara ett material som används oftare. Dessutom är det snyggt och åldras på ett helt tilltalande sätt. Det är faktiskt helt deprimerande att tänka på hur eländigt det mesta som byggs idag faktiskt blir och så typiskt att vi nästan helt tappat kunskapen om detta hantverk.
Har precis scannat in Olle Engkvists snygga takvåning i ett tegelhus i Marieberg. BAckström och Reinius är arkitekterna. Kommer nästa vecka.
Den ser jag fram emot!
I en stad som Stockholm där ingen ny bggnad får göra för stort intryck synes det mig vara av ännu större angelägenhet att bygga i tegel. Nya byggnader tillför årsringar vid existerande bebyggelse, respektfullt, men ej pastischartat. Det är väldigt enkelt egentligen. I Stockholm är sjukhusområdet vid solna, eller delar av KTH utmärkta exempel på detta.
Ja, KTH är ett utomordentligt exempel, tillika mer välbevarat än Karolinska. Det är en fantastisk anläggning, särskilt där nationalromantiken möter det tidiga 50-talet en bit in i området. Måste gå dit och fotografera!