Förra vintern läste jag Gusti Stridsbergs fantastiska bok Mina fem liv och blev helt betagen. Den tillhör de allra bästa memoarer och mellankrigstidens Europa som har skrivits. Har ni inte läst den, läs den genast (beställ den på Bokbörsen)!
När så Yvonne Hirdman gav ut Den röda grevinnan, en bok om modern Charlotte Stenbock-Fermor vars dramatiska liv har vissa beröringspunkter, blev jag naturligtvis nyfiken. Stridsbergs bok är en memoar av en mycket skicklig författare, Hirdmans är en biografi om en kvinna som det tyvärr finns knapphändiga uppgifter om och som tyvärr är långt ifrån lika välskriven. Nu vill jag på intet sätt förringa Hirdmans utomordentliga arbete, men det är bara att beklaga att Stridsberg var en verklig poet och att jag läste henne först.
Charlotte föddes i Tartu men familjen flyttade redan efter ett år till Oxford där fadern hade fått jobb i en bokhandel. År 1912 bar det av tillbaka till Europa igen och de slog sig ned i Radautz, en liten stad i hertigdömet Bokowina som tillhörde dåvarande Österrike-Ungern. Det är i Bokowina som Charlotte växer upp och här lever hon fram till att hon flyttar till Weimar och vidare till Berlin där hon möter den man som gjorde henne till grevinna.
Alexander Stenbock-Fermor blir hennes första make och tillsammans lever de i Berlin ett par år. Äktenskapet rinner så småningom ut i sanden och hon träffar sin stora kärlek, kommunisten Heinrich Kurella. Efter en tid flyttar de till Moskva där båda arbetar för saken. Efter ett par år råkar de dock i onåder och Charlotte flyr Moskva för att till sist hamna i Paris där hon blir kvar fram till flytten till Sverige då hon blir mor och fru.
Det är således ett spännande liv som den unga Charlotte lever. Hon är både nöjeslysten och politiskt engagerad. Några av bokens bilder är helt fantastiska, till exempel dessa: en gruppbild med Charlotte till vänster och denna där hon dansar med en annan dam. Åh, vilket liv de verkar ha levat! Jag tror att dessa bilder är nyckeln till hennes liv.
Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genomgissningar. Jag tror att jag hade blivit mer intresserad och framförallt fått en starkare bild av Charlotte Stenbock-Fermor om jag i högre grad fått använda min fantasi. Det är något torrt och tråkigt över framställningen som gör att jag läste snabbt och inte alltför noggrant, bara för att komma vidare till ett mer spännande avsnitt som dock aldrig kom. Men det kan inte förnekas att det är en spännande tid som skildras och historiska fakta finns det gott om i denna bok.
Läs också recensioner på dn.se, svd.se och expressen.se.
Gusti Stridsberg sätts härmed på läselistan! Jag blir lite nyfiken av ditt omdöme av Hirdmans bok (som jag inte läst). Du skriver: ”Det är synd att Hirdmans berättelse är så fylld av frågor och dessutom försöker besvara dem genom gissningar. ” I DN skriver recensenten: ”Där Hirdman inte hittar källor, eller hittar sådana som är ofullständiga, avstår hon konsekvent från gissningar och rena fantasier. ” I SVD skriver Salomon om samma bok: ”Befriande är att hon inte frestas till fiktionaliseringar. Där källmaterialet tar slut fylls inte på med spekulationer ”. Jag kan tänka mig att ni har olika perspektiv. Salomon är historiker på Lunds universitet så jag kan tänka mig att \”befriande\” för honom ungefär betyder akademisk historieprosa.
Ja, vi tycker verkligen olika. Jag tycker att hon gissar och fantiserar hela tiden och att hon inte går i land med det. Å andra sidan är hon konsekvent med att inte skildra de delar av hennes liv som hon inte vet något om (med det menar jag de perioder där inget källmaterial finns). Vad jag vänder mig emot är meningar i stil med ”vad tänkte hon när hon gick i sitt rum?”, ”Trodde hon att…”. Jag vill inte läsa det, jag vill tänka själv. Det lägger locket på fantasin om du förstår vad jag menar (jag har lite svårt att uttrycka detta).
Har du läst Kvinnor på gränsen till genombrott? Knutsson spekulerar ibland, men jag tycker att hon gör det på ett bättre sätt. Hirdman tycks sakna verklig känsla för tiden och sin mor, kanske just för att det är hennes mor.
Jag läste om Hirdmans bok och blev mycket fascinerad av moderns liv. Är själv ett fan av biografier, men – inte sällan är de taffligt skrivna.
En av de bästa biografier jag har läst är Älskade Verner om Verner von Heidenstam, skriven av Karin Österling, dotter till Greta Sjöberg (Heidenstams älskarinna och sedermera fru) och Anders Österling. Karin Österling kan verkligen skriva, men så har hon ju att brås på också.
Jag läste en bok om Heidenstam av Kate Bang. hans sista”fru” – även om de aldrig var gifta. Den var faktiskt riktigt bra. Tyvärr kan jag inte hitta den i bokhyllan nu. Älskade Verner har jag inte läst, men nu får jag betsämt ta och göra det!
Kan det vara så att kritikerna menar att Hirdman är tydlig med när hon gissar eller inte vet, istället för att fiktionalisera? Men jag håller med dig, det är lite irriterande. Jag får för mig att Hirdman skrivit boken för att bearbeta en del familjehemligheter, som den eventuella incesten t ex. Det är ju förståeligt, men för mig som läsare hade jag gärna varit utan de personliga gissningarna. Hade hellre sett att hon antingen lite oftare utelämnade sånt hon inte visste, eller att hon fiktionaliserade.
Jag kan inte låta bli att jämföra med Helena Henschens Hon älskade (och även I skuggan av ett brott). Lysande fiktionalisering.
Intressant, du kan mycket väl ha rätt ang. gissningarna. Jag har aldrig läst Hirdman tidigare och vet inte om hon är att betrakta som en riktig författare eller ej. Fiktion eller utelämnande tycker jag också är betydligt bättre. Det är lättare att bli engagerad.
Jag läste I skuggan av ett brott och var förtjust! Hon älskade tyckte jag inte om. Den var betydligt sämre i mina ögon. Den grep aldrig tag.
Nej, jag har inte läst ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. Är nog något isolerad från det svenska här från min parisiska horisont, men jag kommer läsa den när jag får tid över. Epoken och ämnet intresserar ju mig. När det kommer till nya biografier, memoarer och tidsskildringar är det faktiskt mycket mer tidskrävande att bli underrättad om kvalité än, exempelvis, i samtida skönlitteratur. Kanske gör kritikerna helt enkelt ett bättre jobb med den skönlitterära genren? Jag har tyvärr vadat igenom väldigt mycket dålig biografisk litteratur som ypperliga recensioner. Senaste bottennappet var nog ”Fem kvinnor som förändrade världen”, en bok jag köpte för en spottstyver på mellandagsrean. Ska väl inte vara så petig (jo…) men redan inledande kapitlet om Sarah Bernhardt var fullt av faktafel. Det stod att Victor Horta formgivit metron i Paris (nej, Hector Guimard) och att Bernhardt köpte hela ön Belle-Île-en-mer (nej, naturligtvis omöjligt, hon köpte bara en unik fastighet). När jag sedan hoppade fram till kapitlet om Agnes von Krusenstjerna och hittade ett faktafel om hennes giftermål lade jag uppgivet ifrån mig boken.
Jag tyckte mycket om ”Kvinnor på…” men jag vet att inte alla gillar den. Den är icke akademisk, däremot engagerande och den var för mig starten på mycket av mitt läsande. Genom Knutssons porträtt av dessa kvinnor, hittade jag oerhört mycket att läsa.
I höst, tror jag, kommer en biografi över Gösta Ekman d.ä som skrivs av Carina Burman. Återstår att se om den är bra. Hennes skrift om Klara Johansson även om den inte var världsbäst.
Ska läsa! Du får skriva något du själv, vad det lider, förresten!
Intressant att läsa både recensionen av Yvonne hirdmans bok, och alla tepliker som följer.
Om du – med vissa reservationer – gillade sakinnehållet i Yvonne Hoirdmans bok så kan du fortsätta med den lika läsvärda Mia Leche Löfgrens Hård tid, och hennes andra memoarer, fast dem kanske du redan känner till och har läst?
Lustigt att du – som ganska många britter av gammal ohejdad och oreflekterad vana – anser att det insulära England inte är del av Europa… (\"Efter ett år i Oxford bar det tillbaka till Europa igen\")
till slut en anmärkning i marginalen, av en petimeter: \"de hamnade i onåder\" – nej, i onåd
Kul att – av en slump – ha upptäckt Rävjägaren, jag ska med intresse läsa vad som redan skrivits, och ser fram mot vad som kommer
hälsningar från ett högsommarvamt Auckland på Nya Zeeland
Nej, henne har jag inte läst, bara läst lite om, dvs hennes namn brukar dyka upp då och då. Vilket bra tips, tack!
Continental Europe borde väl vara den korrekta termen? Jag vet inte varför jag skriver på det sättet. Det känns bara mer naturligt.
Var kan jag ha fått ”i onåder” ifrån? Har det någonsin hetat så?
Tack för beröm och läs gärna Stridsbergs utmärkta bok!
Jag läste nyligen Röda grevinnan, vi hade den i bokcirkeln jag är med i. Det blev väldigt animerade diskussioner och Gusti Stridsbergs memoarer nämndes som ett mycket bättre exempel. Jag blev irriterad på Hirdmans vimsiga och pratiga sätt att skriva. Hon är (eller har varit professor i historia) så hon borde ha haft bättre koll på källorna. Kanske en förmildrande omständighet att det måste vara svårt att skriva om en förälder.
Intressant! Roligt att någon känner till Stridsbergs memoarer. De är mycket bra och jag tycker verkligen att du skall läsa dem (Stridsbergs liv är dessutom betydligt mer spännande!!!). Hirdman är verkligen just det, vimsig. Jag tycker inte heller att hon är en bra författare. Kanske har hon skrivit någon bra bok tidigare. Denna lyckades hon dock inte med.