Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.
På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.
Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).
Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.
Jag gillar den väldigt mycket. Gick själv och tog bilder i höstas, det var verkligen kul och få upptäcka den både innfrån och utifrån. De stora fönsterna, det blygt dekorativa banden över fönster och under tak, och det typiska smidesräckena. För att inte tala om teglet, handhugget och i skiftande gula toner. Sånt tegel görs nog inte idag. Möjligtvis i Danmark.
Mot Lidingövägen finns även en flygel med ateljefönster högst upp.
Visst är byggnaden kanske inte unik, men likväl är den ritad av en av de viktigaste (dock aningen anonyme) svenska modernisterna, och stadsplanerarna bör fråga sig om den nya skolan håller samma arkitektoniska kvalité. Om inte så tycker jag att skolan bör byggas om till bostäder, vilket vi inte bara behöver, men också är långt mycket mer naturvänligt.
Anläggningen är verkligen mycket fin. Inte minst uppskattar jag att arkitekten valt att sprida ut komplexet på flertalet olika byggnader. Jag tror att det är aulan, som ligger till höger i bilderna jag tog, som har fönsterluckor som mycket sparsamt öppnas. Kanske för att inte ljudet från Lidingövägen skall tränga in. Det är verkligen tråkigt att man inte skattar byggnader av denna klass högre just nu.
Jag har för mig att det skrevs en bok om Paul Hedqvist för inte så länge sedan. En annan favorit är Sture Frölén som ritade många av husen på Gärdet.
Gillade verkligen bilderna, ffa nr. 2.