Enligt legenden hade Consuelo Velázquez inte fyllt 16 år när hon 1940 skrev Besame mucho, en sång som sedan dess blivit både världsberömd och en riktig klassiker.
Bésame, bésame mucho,
Como si fuera esta noche la última vez.
Bésame, bésame mucho,
Que tengo miedo a tenerte y perderte después.
Velázquez komponerade inte endast Besame mucho, utan står som upphovsman till åtskilliga latinamerikanska klassiker som Cachito och Enamorada. Hon var också en framgångsrik pianist och spelade själv in åtskilliga skivor.
Och vad passar väl bättre än att lyssna på några av de versioner av Besame mucho som finns inspelade? Den första, från börjanav 40-talet, lär vara Emilio Tueros version. År 1953 var det Lucho Gaticas tur att gå in i studion med Velázquez’s noter. Denna inspelning gjorde Besame mucho till en världshit och det var få artister som under 50-70-talen underlätt att göra sin egen version.
Redan år 1943 gick dock Wingy Manone in i studion och gjorde en helt annorlunda version av denna komposition,ty Malone var jazzmusiker med egen orkester. Jag har skivan på en ytterst tafflig krigstidspressning och blev ytterst glad att den fanns på Spotify.
Min personliga favoritinspelning av denna klassiker är dock Fredesvinda Garcias från 1960. Jag har tidigare skrivit om henne och både text och den unika inspelningen hittar ni här.
Denna vackra fröken i all ära men när ska du ta dig an Johnny Bode?
Jadu, jag har ett halvskrivet inlägg om Bode som väntar på att jag skall avsluta det. Det blev liggande av någon anledning. Han var verkligen en intressant människa! Kanske inte så trevlig. dock.