Och så har klockan passerat midnatt

Åh, denna vinter, denna frost och dessa vackra nätter! Aldrig promenerar jag så mycket som när kvicksilvret sjunker och snön faller vit. Jag kan inte hålla mig inne och min kropp får åter den energi som novemberfukten berövat den.

Åh, dessa vinternätter när jag sitter ensam inomhus. Timmarna när fönsterrutorna är svarta hål och andas kyla. Timmarna när man kan lyssna på musik. Det är då man bör plocka fram midnattsplattorna.

Jag tycker att lukterna är annorlunda dessa kalla nätter. De är svala och frostiga. Bor man i ett nyproducerat hus går man miste om detta, ty då är naturen alltför avlägsen. Den är utestängd. Det tycker jag är synd. Årstidernas växlingar bör, åtminstone i viss grad, avspegla sig inomhus.

Midnattsmusik, denna exklusiva genre, diskuterade jag med Schniff som framhöll den klassiska Coltrane/Hartman-skivan och Monica Zetterlunds Waltz for Debby.  Jag höll med och rekommenderade Lady in satin, en av de sorgligaste skivor jag vet. Jag brukade ligga på golvet och lyssna på den när jag inte mådde så bra, på lagom avstånd från båda högtalarna för bästa stereoljud. Det var lite hårt, men jag hade huvudet på mattan.

Många midnattsskivor är solitärer, d.v.s. från den tid innan lp-skivan inte intagit marknaden.  Dessa får man bunta samman på lämpligt sätt. Jag har därför skapat en playlist med några av mina favoriter.  Känner er fria att lägga till det som saknas.