Jag tycker mycket om hösten och jag är minst lika förtjust i kyrkogårdar och begravningsplatser. Skogskyrkogården må vara den mest hyllade av alla våra anläggningar, men jag föredrar faktiskt Norra begravningsplatsen. Ingenstans finns så påkostade mausoleum och så smaklösa östeuropeiska gravstenar. Det är en levande plats som aldrig tycks ta slut.
Årsringarna är så tydliga här. En gravsten från 1913 tillhörande riksantikvarie Hildebrand är ett mycket tidstypiskt exempel. Inte skulle man utforma en gravsten på detta sätt idag. Möjligtvis om man var konservativ partiledare med skånska anor och märkliga åsikter.
När höstens skuggor falla och löven gå ut i guldparad är här som vackrast. Stammarna står strama och promenadstråken slingra sig uppför kullar och nedför slänter, inte minst i den del där praktgravarna stå.
Finge jag en skulpturpark vore jag glad, finge jag bara en gravplats, blev jag glad om den åtminstone vore i form av ett litet tempel med doriska eller joniska kapitäl.
Kanske så här, med en snövit ängel och en böljande rhododendron till skydd? Hösten, den är nog landskaps- och trädgårdsarkitektens bästa vän, ty mångfalden av färger skapar djup och perspektiv.
Vore det inte för det gröna som färgar stenen i en behaglig nyans, vore det dessa tunga monument alltför dystra. Men tiden är som bekant vår bästa vän och ställer allt till rätta.
Prins Oscar Bernadotte bodde en gång i flott villa på Östermalmsgatan. Idag vilar han rofyllt i denna vackra grav, omedveten om den 50-talsbyggnad som ersatt hans forna hem.
Åh vilka fina bilder! Och det ser fantastiskt ut, jag har aldrig varit på Norra begravningsplatsen, jag trodde knappt att det kunde se ut så där i Sverige. Nu vill jag också åka dit och flanera lite.
Gör det, du blir inte besviken! Framförallt älskar jag de stora stora gravarna. JAg skickar dig ytterligare en bild, på en helt galen grav.
Ja, extremt fin! Jag trodde man var tvungen att åka utomlands för att se sånt.
Hej!
Inte heller jag visste om att denna kyrkogård ser ut som den gör. Mycket fina bilder som lockar till besök. Även jag är kyrkogårdsflanör, för det mesta utomlands. Men i Uppsala finns i alla fall Gamla kyrkogården mitt i stan, som också har en del gamla stenar och monument att beskåda och begrunda:
http://secondblogbyme.blogspot.com/2010/10/hostflanor-pa-hemmaplan.html
Den är också väldigt vacker! Jag har knappt varit i Uppsala, men har en mycket romantiserad bild av staden och tänker mest på den som den var under Geijers och Silfverstolpes tid. Det är något mycket rogivande med begravningsplatser. Jag känner varken rädsla för att dö eller alltför tungt vemod. För många är det nog tvärt om.
Rogivande att flanera på begravningsplatser!
När jag bodde i Malmö begrundade jag ofta en sarkofag med en bedjande ängel flankerad av bronsfacklor där även lågorna är i brons. (Lågorna är o-illusoriskt symmetriska)
Fann den på nätet:
http://www.flickr.com/photos/dameboudicca/3767981309/
Men ängelen (som det heter på malmöistiska) du fotograferat är av ädlare slag än sin skånska kollega.
Men, vilken grav! Mina erfarenhet av Malmö är ringa, tyvärr, vilket är synd, ty det verkar vara en fin stad.
Det fanns så många vackra på norra begravningsplatsen, men jag kunde inte fotografera dem alla. Är väldigt nöjd med ljuset och färgerna. Dämpat, men lysande.