Det är kyligt i luften av den tidiga hösten. Ljuset silar in genom de tunna, lätt fördragna gardinerna i skolsalarna. Här har tiden i mångt och mycket stått till, ty en ny skolbyggnad restes redan på 40-talet och den gamla har sedan dess fått tjäna som byahus, eller stått tom.
Detta är också ett musikens hus, ty här finns två orglar och en cembalo. Instrumenten har samlats här genom åren och nu används de oftast bara en gång per år och det är när byaföreningen anordnar gudstjänst med tillhörande kaffeservering i de gamla lärarbostäderna.
Var och varannan lanthandel hade en filial förritin. I vissa byar, låg filialen i en annan del av sammhället, i andra fall låg den i grannbyn. Som ni ser fanns det sparsamt med telefonnummer på den tiden.
Detta ståtliga hus finns ej mer, men en bild har åtminstone byaföreningen i sitt arkiv. Den och många fler är utställda i den större av de två skolsalarna.
På övre botten, i folkskolelärarens sovrum, har man ordnat till en liten skolsal med de inventarier som har sparats genom åren. Det är ett fint rum med mörka tapeter och ett stort, ljust fönster. Denna övre våning innehåller två lägenheter, dels folkskollärarens 2-rummare, och dels småskollärarinnans 1-rumsvåning.
I småskollärarinnans enrumsvåning tronar en präktig herrskapsmöbel från 20-talet. Den är utförd i en jugendliknande blandstil och klädseln är fortfarande i gott skick. Då fröken var ogift, rönte det viss uppmärksamhet bland traktens barn, att hon anskaffat ett möbelgarnityr som var så intimt förknippat med äktenskaplig samlevnad. Nå, det bar sig inte bättre att hon så småningom blev gift och möbeln följde henne sedan under hela deras levnad.
Köket är ljust och trevligt i lärarinnans våning. Förutom köksbord och soffa, finns här en lavoar med två stolar intill. Till höger ses dörren som leder in i det rymliga förrådsrummet som gjorde sig så utmärkt till skafferi.
Jubla ej i lyckan, klaga ej i lidandet, bär det oundvikliga med värdighet.
Nej livet var minsann inte alltid så muntert, och var det det skulle man inte låta det gå sig åt huvudet, det hade skolläraren klart för sig, ty hans fru hade så påpassligt broderat detta på den bonad hon hängt upp i vardagsrummet.
Det vackraste rummet i hela huset är skafferiet i lärarens 2-rumsvåning. Här har många scenografer förundrats över att den stämning av förritin som här råder, är så autentisk.
Vi behöver fler sådana här inredningsreportage i dessa vindsvåningstider:
http://www.dn.se/bostad/vindsvaningar-har-blivit-ett-satt-att-leva-1.1185309
Ja, den där artikeln!!! Undrar om de har intimt umgänge, eller om det inredningsporren är tillräckligt för att sätta fart på deras lustar? Jag undrar om människan som skrev artikeln var ironisk eller ej.
Apropå vindar så passar jag på att tala om att jag inte skulle vilja bo på en vind! Jag vill ha riktiga väggar och fönster. det låtre lite märkligt, men jag älskar verkligen allt som är förknippat med ”vanliga byggnader”. Finge jag välja, skulle jag antingen bosätta mig i lyxfunkis från sent 30-tal, stor våning från 1880-90-talet med alla snickerier intakta, eller valfri högklassig byggnad från30-60-tal. På 60-talet börjar dock förfallet rent byggnadstekniskt, ty jag tycker att snickerierna blir sämre och sämre, om det inte rör sig om rena lyxbyggnader. Annat som är vackert är 1800-talsvåningar som är helt ombyggda i slutetav30-talet, med inte en list bevarad. Kombinationen av den tidens estetik och dåtidens höga takhöjd är faktiskt mycket tilltalande.
Man får vad man ber om.
Om man anlitar någon som tidigare arbetat i mäklarbranschen, visserligen som journalist, kan väl ingen vara förvånad.
Läs hellre:
http://www.svenskbladet.se/stockholm/index.php?alias=andrahandsetta_i_forort_har_blivit_ett_satt_att_leva.html
Ja, den har jag läst! Det är tacksamt att göra parodi på den DN-artikeln.
Mycket tacksamt, ja. Men svårt att låta bli.
Ett kök är ett kök om än med teppanyakihäll. Ljust och trevligt räcker ändå långt för mig.
Verkligen fina bilder återigen. Jag försöker hitta bra melankolisk musik som kan ackompanjera dem.
Nu tycker jag att du är lite orättvis mot vindsvåningarna! Min lilla vindslägenhet i ett August Lindvall-hus från 1922 är byggd samtidigt med huset. Hus med Mansardtak lämpar sig mycket bra till vindsvåningar då man bygger i den nedre våningen av vindsplanet. Små spröjsade fönster och en liten balkong och man känner sig tryggt inbakad bland tegelpannorna. I Söndags fick jag ett plötsligt infall att vända spöda råvaror på min gashäll. Det blev bara klabb! #dåligidé
/J
Ja, kanske. Den typen av vindar du beskriver gillar jag (och mansardtak), men inte de moderna med bjälkar och konstiga vinklar och tak. Sigurd Lewerentz hade en fin vind:
http://www.ravjagarn.se/blogg/2010/01/sigurd-lewrentz/
vilka fina \’museer\’ det finns lite här och var i vårt land – tyvärr allt för bortglömda
Det gör ju det. jag tycker mycket om dem, ty man får inte bara titta, utan även ta på grejerna. Dessutom hittar man ofta sådant som vanliga museer bryr sig om att visa.
Nej, jag gillar inte heller vindsvåningarna, även om takhöjden delvis är hög – å andra sidan sluttar den ju och blir fånigt låg i ”väggarna”.
Jag kan dock inte neka min förtjusning för det i Sverige icke-existerande industriloftet med höga tak, enorma rum och stora fönster, men å andra sidan imponeras jag ständigt över hur välplanerad min egna funkisvåning är, framförallt när det kommer till förvaring. Men det kan också kännas begränsande, som om bara ett sorts möblemang passar in, där en soffa bara har ett ställe att stå på osv. Att allt planerades in i minsta detalj gör att rummen inte är särskilt toleranta mot alternativa levandeformer.
Jag är väldigt nyfiken på dessa funkisrenoverade hus du talar dig varm för. Jag har fortfarande att beskåda ett inifrån, men vad jag verkligen gillar är att de ofta har skapats ett ganska okonventionellt fönster när man ersatt spröjsfönster med ett stort, alternativt med ’överparti’ (mina facktermer brister). Det skapar då stort ljusinsläpp och känslan, lite, av att befinna sig i en industribyggnad.
Jag skall skriva om dessa ”funkisvåningar” vid tillfälle. Tyvärr har jag lite för få bilder att illustrera med. Ofta har fönstren ersatts med tvåluftsfönster, varav den övre luften (en luft är en öppningsbar ruta) är relativt låg och tjänar som ventilationsfönster så man slipper flytta undan det som står på fönsterbrädan. I vissa fall har man kostat på perspektivfönster, vridfönster, i teak. Det är mycket snyggt!
Intressant iakttagelse ang. din lägenhet och jag tror att du har rätt. Eftersom rumsytan krympte, blev det säkerligen mer angeläget att skräddarsy alla rum. Något jag inte gillar med nya lägenheter är att det är oftast bara ett eller två rum som inte är sovrum och sovrummen är så otroligt trista. Jag tycker om rum som kan vara både sovrum och bibliotek eller matsal, dvs att man kan använda dem till det man vill använda dem till. Det är inte speciellt roligt att inrätta ett bibliotek i ett rum som ligger i en sovrumsavdelning och har en trist liten dörr.
Åh, där har jag varit, kanske 1996! Och sjungit med en sommarkör.
Jag drömmer lite om det där skafferiet fortfarande. Det var inte meningen att vi skulle vara på övervåningen, men jag smög upp eftersom jag hittade dörren till trappan. Och förbluffades. Nätgardiner och tomteskur.
Och cembalon! Jag brukar alltid berätta om det för mitt sällskap när jag åker förbi. Vad underbart att det finns kvar och är bevarat! Jag måste besöka det igen. Vilka fynd du gör!
Har du! Kul! Det är nog få som besökt den skolan. Min mor känner en av damerna i byaföreningen så vi fick en privat visning. Byggnaden behöver målas, men annars är den i gott skick.
Ventilationsfönster ja! Dem gillar jag verkligen. Högst upp på brahegatan finns två sådana hus. Det är också nånting som känns ganska typiskt för industribyggnader. Eller Skolbyggnader (typ Musikhögskolan – varför gör man inte bostäder av den?)
Precis! Det första av husen, det närmast Östermalmsgatan, med gröna fönsterbågar är mycket fint. Brahegatan längs med detta kvarter är intressant, ty de flesta hus är ombyggda i någon mening. Det näst längst upp i brandgul puts har stora 50-talsfönster där ventilationsrutan ligger i fönstrets nedre del.
Ja, musikhögskolan borde bli bostäder istället för att riva hela klabbet. Kombinerar man ombyggnad med nya byggnader tror jag området skulle bli bra mycket intressantare. Byggnaden närmast Valhallavägen, den bruna, är början på en g-klav, men när man skulle fullborda den, upptäckte man att stallet låg i vägen så det blev stopp. Detta borde ha varit i slutet av 50-talet.