Detta med övergivna ladugårdar. Har man en gång vistats i djurens varma och ombonade lokaler, känns det märkligt att se dem tomma och kalla, helt utan tillstymmelse till liv.
När jag var liten lät jag då och då kalvarna slicka mig med sina sträva tungor och jag blickade in i kornas kloka och trygga ögon. Inte för att jag vet hur mycket kor förstår, men de förmår iallafall att skänka ett deltagande ögonkast.
Och allt som hör till en ladugård! Med stor kraft, slungade hökanonen det torra gräset upp på skullen, där det sedan fick ytterligare tid på sig att bli riktigt torrt och prima hö. Ibland blev det stopp i någon rörkrök och då fick man rensa.
Det är vackert med dessa aluminiumrör mot allt det faluröda. Kanske tyckte man inte det då, men med tiden accepterar man åtskilligt som man tidigare funnit fult och pietetslöst. Jag antar att det beror på att tid har förflutit och det nu finns en historia knutet till Dessa ting. Och så har patinan gjort sin entré.
Vilken skön blogg du har!
Ja, har man känt värmen i en liten gammal ladugård, hört kornas idissla och röra sig i båsen och ibland liksom flåsa till, då är en tom ladugård ofantligt kall och tom.
Tack detsamma!