Jag upphör aldrig att förundras över att vissa växter väljer att blomma när hösten sveper in och mörkret så sakta lägger sig över nejden och vintern till sist gör entré. Azaleor, gardenior, cyklamen, novemberkaktusar, kamelior, novemberljus och så vidare, alla bjuder de på fägring när naturen i övrigt är på väg att vissna ned eller kanske rent av har gått i ide.
Jag har haft en cyklamen i många år som troget blommat varje vinter, för att sedan föra en tynande tillvara över sommaren. På bilden ovan (som jag tyvärr inte tagit själv men som ser ut som en bild jag tagit) ses prunkande azaleor, en växt som är populär under hösten och vintern och vanligen ser ut så här. Det är egentligen en lättskött växt, om man bara kommer ihåg att vattna den och man inte har för varmt inomhus eller alltför kalkhaltigt vatten. Ställer man sedan ut den över sommaren, är den vanligtvis full med knoppar i september.
Jag har också haft en mycket stor gardenia som blommade i perioder året om. Och det även på vintern. Som mest fanns där 15-20 vita, vaxartade blommor som spred en tung väldoft. Tyvärr smittades den av elak ohyra och dog. Nu har jag en ny, men den är så liten. Den gamla mätte 1,5 meter i omkrets, ty den var mer att betrakta som en buske och den rymdes knappt i fönstervrån.
Bläddrar man i någon gammal bok om krukväxter står dagens plantor inte att känna igen, ty de har krymp och blivit alldeles kompakta. Orsaken till detta är det retarderingsmedel som vanligen används. Synd, tycker jag, ty växterna ser alltför plastiga ut man köper hem dem, kompakta och mörkgröna som de är. Här en bild från boken Krukväxterna i hemmet (Erik Söderberg, 1936). Notera fuchsians gängliga, men sköna kroppsbyggnad.
