Svenska Arbetsgivareföreningen gav i uppdrag åt Anders Tengbom att rita en internskola för arbetsledare och år 1959 invigdes denna vackra byggnad långt ute på Lidingöns norra del. Det är en mycket välkomponerad anläggning i rött tegel, koppar och teak vilket med all tydlighet framgår av bilden ovan. Materialen är av god kvalité och byggnaden har knappt åldrats på 50 år.
Tyvärr bestämde sig byggherren i slutskedet för att spara in några kronor på de större fönsterpartierna och monterade bröstningar i målad metall istället för i koppar. Det var synd, ty kopparn har numera ärgats och fått en behagligt grön färg till skillnad från den målade metallen vilket framgår av bilden på restaurangbyggnaden.
I huvudbyggnaden finns diskussionsrum och föreläsningssalar samt en mycket vacker promenoir vars stora fönsterparti ses till höger på bilden.
Utsikten är hänförande, ty Skogshem ligger på en höjd med fri utsikt söderut och barrskog som en skyddande fond i bakgrunden. Samtliga möbler ritades av inredningsarkitekt Sven Kai-Larsen. Här ett par bilder som visar trapphus, telefonhytter och hotellrum samt spelbord, stolar och ett skrivbord.
Skogshem består av ett flertal byggnader vilka placerats ut på höjden och på så sätt har resultatet blivit en luftig gårdsbildning. Exteriört sett är Tengboms skapelse mycket välbevarad och endast en och annan skylt påminner om att året inte längre är 1959.
Den intresserade uppmanas att ta del av denna plan av Skogshem och fördjupa sig i arkitektens arbete.
Så snyggt det är. Väldigt fina bilder också. Vilka vackra linjer. Och inredning i ask! Inte dåligt…
Tegel och koppar känns som en långsiktig investering.
Ja, exteriören bär verkligen inte några djupare spår av tidens tand. Är bra nyfiken på vad som hänt med alla möbler, de har en tendens att slitas rätt hårt i offentlig miljö.
Eller att säljas på 80-talet. Eller i bästa fall kläs om i något turkost mönster.
På Medborgarhuset i Eslöv hade man några väldigt vackra stolar med sits av cognacsfärgat läder som ritats av av arkitekten själv. Nu är de omklädda i ett rött tunnelbanetyg. En hade de dock sparat, en vackert patinerad stol, med en lapp som sade: ”Så här såg stolarna ut innan de fick en välförtjänt omklädsel”.
”Välförtjänt”! Förfärligt korkat och än märkligare att de trots allt sparat en stol. Det är inte svårt att föreställa sig hur ett ordinärt, patinerat svensk slott skulle se ut om det fick en ”välförtjänt” renovering.