Filmatiseringen av P C Jersilds roman Barnens ö gick upp på biograferna 1980 och visas nu på Cinemateket i Stockholm. Jag hade inte sett filmen tidigare och hade för mig att det var en småtrevlig och tidstypisk skildring av en ung pojke som driver omkring i Stockholm under några veckor. Det var en mörk film, upptäckte jag snart, och dessutom stundtals rätt otäck. En film för barn är jag inte riktigt säker på om man kan kalla den. Däremot är den en film med en helt lysande skådespelare i huvudrollen, den unge Tomas Fryk, utan vilken filmen inte hade kunnat göras.
Reine lever med sin mor och undrar vem som är hans far. Modern ligger med Stig som Reine inte tycker om. Det kan man förstå. För att slippa åka ut till kollot Barnens ö, ser Reine till att modern försover sig och på så sätt lyckas han smita från bussen som går ut till kolonin. Sommaren tillhör nu honom och han har staden för sig själv.
Så småningom hittar Reine upp till Olgas atelier vid Vasagatan, en helt fantastisk och lätt surrealistisk firma vars lätt alkoholiserade innehavare spelas av Hjördis Pettersson. I ateljén arbetar också sanningssägaren fru Bergman-Ritz och den rullstolsburna Helen. De spelas av Sif Ruud och Lena Granhagen och tillsammans med Pettersson hör de till filmens höjdpunkter. Trapphuset i den gamla jugendfastigheten där ateljén är inrymd har verkligen utnyttjats på ett mycket effektfullt sätt, inte minst i scenen där Olga rånas av sin son som behöver pengar till avbetalningen på den Cadillac från 1959 som han nyligen köpt.
Sommaren fortsätter och Reine möter nya människor och miljöer. Mestadels blir han sviken och får vandra vidare, det är det som gör filmen så mörk. Jag skall inte avslöja mer av handlingen utan rekommenderar ett besök på Cinemateket den 22:a då den visas ytterligare en gång. Vad som dock verkligen förvånade mig, var det flitiga exponerandet av Reines kön, i alla tänkbara tillstånd. Jag undrar om man hade kunnat filma något sådant idag? Jag tror inte det.