Den 20 september visas Den amerikanske vännen på Cinemateket i Stockholm och jag rekommenderar, ja nästan kräver att ni går dit.
Wim Wenders filmatisering av Patricia Highsmiths Ripley’s game (En man med onda avsikter) är en mycket bra film; den är långsam, vacker och melankolisk. Den dödsdömnde Jonathan Zimmerman har en ramverkstad i Hamburg och får en dag ett erbjudande om en större summa pengar mot att han mördar en man i Paris. Beställaren, Raul Minot, hävdar att Zimmermans blodvärden snabbt försämras och att detta är en chans för honom att snabbt skrapa ihop en liten förmögenhet att lämna efter sig till fru och barn.
I samma veva stiger Tom Ripley, i Dennis Hoppers skepnad, in i Zimmermans ramverkstad. Ripley är en amerikan i exil som ägnar sig åt att sälja förfalskningar med stor förtjänst. Ripley må vara skurk, men han är samtidigt en högst förtjusande och mycket sympatisk man, ja, han har en sådan utstrålning att man genast vill ha honom till sin vän och hans hem är särdeles vackert, framförallt den röda säng där han i en scen ligger med kassettbandspelaren i hand och talar in sin dagbok.
Zimmerman erbjuds att besöka en specialist i Paris för att undersöka sina blodvärden ytterligare en gång och resultatet visar naturligtvis att döden är nära förestående. Därmed blir han en mördare som följer efter sitt offer i Paris tunnelbana, lätt omtöcknad av den lugnande tablett som Minot gett honom så att hans nerver skall klara av att begå dådet.
Den amerikanske vännen är en mycket bra filmatisering av Highsmiths roman och tillika ett verk som står helt på egna ben. Manuset är nämligen helt löst baserat på den litterära förlagan. Det tycker jag bara är en fördel, ty stämningen och Tom Ripley är precis vad Highsmith eftersträvade i sina romaner.