Man kan tänka sig den tjurige unge regent som likt ett barn irriterad utbrister, ”Nej, jag vill inte ha Slaget vid Leipzig-koppen idag, jag vill ha Praktservisen!”. Åtminstone är det den tanke som dyker upp när jag vandrar runt i de välfyllda rummen på Nationalmuseums utställning Härskarkonst. Mantlar, serviser, målningar och inte minst den praktiska lilla himmelssängen för fältbruk signalerar en flykt från vardagen som känns tilltalande. Annorlunda förhöll det sig naturligtvis under empiren, när dessa attiraljer var fullkomligt självklara för denna klass och avsaknaden därav måste ha varit något helt fruktansvärt.
Det finns mycket vackert att beskåda på denna utställning, det är inte utan att man blir lite matt. På en vägg i utställningens entrérum hänger en tavla med en ung och förvånansvärt demonisk Napoleon som än idag är i kraft att uppväcka åtrå hos den historiskt sinnade. Det är en målning som föreställer Bonaparte vid slaget vid Arcole. I ett annat rum hänger ett porträtt på en mycket ung Oscar I, 2-3 år tror jag att han var när Jean-Baptiste Isabey porträtterade honom. Konstnären har inkorporerat alla de förväntningar som hans far har på sin son, och det ovetandes om att han en dag skulle stå som regent över det nordligt belägna Sverige. Det är ett utmärkt porträtt.
När det gäller möbler och andra inredningsföremål är jag personligen svag för senempiren eller den biedermeierstil som utvecklades i Tyskland. Dessa möbler är inte lika svulstiga, bruket av guld och brons är inte fullt så utbrett, och jag tycker att de gör sig utmärkt både i 1900-talshem och i äldre bebyggelse på landsbygden. De stilkopior som tillverkats under 1900-talets första hälft är dessutom ytterst prisvärda och borde rimligtvis vara ett självklart val när vill bygga upp ett hem och har en begränsad budget till hands.
En sista tanke som slår mig när jag vandrar runt på utställningen, upplivad av musiken som inledde kvällen och ett glas champagne, är vad som kommer att visas när det är vår egen tid som skall nagelfaras och presenteras om ett par hundra år. Är det Monica Lewinskys otvättade blus som kommer att presenteras som en trofé över vår tids av makten förblindade män?
Hej rävjägarn! Uppskattar Din rapport från N-museum! Var också där, hade gärna pratat med Dig. Håller med Dig om att epoken är så främmande för oss att dessa föremål med sina krigiska kopplingar blir chockerade. Glöm inte att Napoleons alla fältslag tog livet av en miljon franska soldater… Kanske lika många fiender. Men utställningen sätter in empiren i sitt sammanhang, och man förstår att det politiska osäkerheten måste varit enorm. Med detta i åtanke blir den nye svenske kungens politik helt enkelt beundransvärd! Själv har jag inte tidigare begripit vidden av Karl Johans storhet. Han valde fred istället för krig, utveckling istället för konservativism och ledde Sverige ut ur stagnerad medeltid, vilket gjorde att landet så smningom kunde utvecklas till modern välfärdsstat. Utan tvekan var han impregnerad av de franska revolutionsidealen om frihet, jämlikhet och broderskap. Att han sedan blev lite misstänksam, inrättade en hemlig polis och cencurerade tidningar är förstås mindre till hans fördel. Men eftersom han inte begrep svenska så anade kanske konspirationer omkring sig. Jag omvärderar honom – och känner en stor tacksamhet att en galen slump förde honom till Sveriges tron! Intressant tanke, den om ML:s blus. Makten förblindar. Och den kräver samtidigt politisk korrekthet, i alla meningar. Men numera är makten åtminstore utbytbar, och den som vill få förnyat förtroende måste hålla sig på mattan. Själv begriper jag inte hur dess utövare orkar vara så extremt påpassade som de är idag. Lycka till med rävjakten!
Jag gillar karl Johan också för att han verkade vara bra på att ta till sig den svenska och förstå att detta var en nödvändighet. När han skulle bygga Rosendals slott, anlitade han Fredrik Blom som hade uppfunnit ett nytt sätt att bygga hus med hjälp av prefabricerade byggnadselement. Eftersom uppfinningen var svensk ,ville han använda den. I slottets nedre hall är väggarna boaserade med masurbjörk, också för att ville visa att svenska material dög även i slott.
Du har bättre koll på historien än jag har, men det är klart att många dog. Historiskt sett har väl krig och död varit vardagsmat. Hemskt egentligen, och kanske är vi på väg dit igen. Undra om vi får nya Slaget vid-koppar?
Jag vet inte om det är makten som gör att ”fläckar ner blusar” eller om det är en viss sorts människor som skaffar sig makt. Förmodligen det sistnämnda.
Märker att Du också besökt Rosendal! Det gjorde jag också nyligen. Du har rätt, i precis allt vad han gjorde tycks han ha velat lyfta fram sitt nya fosterland. Utom kanske när det gäller dess gastronomi… Hans sätt att med fingertoppskänsla närma sig ärkefienden Ryssland och ta avstånd från sitt gamla land Frankrike var ju inte bara väldigt modigt, det räddade Sverige från ett farligt och antagligen lönlöst krig. Sverige och England var de enda länder som s a s hade ”valt rätt” när Napoleon (Bernadottes egen svåger och tidigare överordnade) föll. Ingen svågerpolitik med andra ord! Detta att han faktiskt såg till Sveriges bästa i stort och smått, även om många svenskar ansåg att han faktiskt valts för att starta krig mot Ryssland för att återta FInland, inger stor respekt. Men Karl Johan verkar inte intressera så många människor nu – har Du sett några rescensioner av utställningen? Det har inte jag. Inte en enda, faktiskt. Men jag läser inte heller dagstidningarna ordentligt, endast web-versioner. Där ägnar kulturredaktionerna sig hellre åt vilka hollywoodkändisar som fått roller i en kommande utländsk film med svensk koppling. Suck, jag känner mig lastgammal som klagar över denna pigga, alerta rapportering…
Ja, det var verkligen imponerande att han valde Ryssland och inte Frankrike. Han verkar överhuvud ha varit riktigt fäst vid sitt nya hemland, även om han aldrig lärde sig svenska ordentligt. Det var kanske inte så konstigt, ty franskan var väl rätt dominerande i hovkretsar i Sverige under den tiden.
Hans fru verkar däremot inte ha varit speciellt förtjust i sitt nya hemland, eller var det maken hon ville slippa? Efter hans död flyttade hon tydligen hit på allvar.
Jag har sett att DN har recenserat utställningen, vet inte hur det är med Svenskan: http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/harskarkonst-napoleon-karl-johan-alexander-pa-nationalmuseum-stockholm-1.1180045
Ja, frugan fick en chock när hon kom till Sverige för första gången, mitt i vintern. De första dagarna gick utmärkt, hon var alldeles tagen över det mycket hjärtliga välkomnandet som mötte när hon steg i land. De skåningar som mötte upp hade nämligen blivit instruerade att skandera \"Vi vill ha regn\" oavbrutet. I franska öron förvillande likt \"Vive la reine\". Men det visade sig snart att svenskarna varken var så värst kultiverade, de talade inte särskilt bra franska, och framför allt var hovet i Stockholm strängt och urtråkigt. Dessutom var det kallt. Desiré hävdade att året i Sverige bestod av två vintrar, en vit och en grön. Enligt min guide på Rosendal har man ganska nyligen kommit fram till att hon var mycket lojal mot sin man under tiden i Paris (fast hon blev störtkär i en fransk minister och följde efter honom vart hon kunde – det sa inte guiden, det läste jag i en fransk tidning) eftersom hon brevledes höll honom underrättad om den politiska utvecklingen i Frankrike. Detta lär ha varit till stor nytta för Karl Johan när det t ex gällde att välja sida i kriget. Att hon kom tillbaka först efter tolv år, när sonen gifte sig, skulle ha haft sin förklaring i (enligt samma guide på Rosendal) att hon näppeligen ville lämna scenen fri åt sin svärdotter… Att hon ville visa att det var HON som var nummer ett. Inte vet jag. I alla fall, tack för länken till DN:s rescension. Jag hittade SvD:s också, väldigt positiv: http://www.svd.se/kulturnoje/scen/maktens-prakt-blandar-annu_5460661.svd
Kul. Jag tar tillbaka om ointresserade dagstidningar! Men deras web-versioner gör hiskeliga nyhetsvärderingar allt som oftast. Ha´re, som de flesta jägare gillar att säga, Helena
Äktenskapen på den tiden var verkligen annorlunda. Tänk bara på Madame de Staël som verkligen höll sig undan från sin man!