Jag läser just nu Amelie Posses I begynnelsen var ljuset, en rätt trevlig självbiografisk skildring som behandlar Posses barnaår på gården Maryhill i Skåne. En jul får Amelie helt nya möbler till sitt flickrum och som villkor hade det framställts att hon ”skulle lägga bort sin slarvighet och hålla exemplarisk ordning”, vilket egentligen gick helt på tvärs mot hennes egen natur. Efter en tid lyckades hon dock utverka att hon i den nedersta byrålådan skulle få hålla den ordning hon själv önskade, d.v.s. ingen alls. Hon fortsätter: ”Det var så skönt att veta att om något kommit bort, fanns det alltid den möjligheten kvar att den krupit undan och dolt sig i lådans outforskade och innehållsrika botten”.
När jag växte upp hade vi en låda längst med i köksinredningens lådhurts som vi kallade Hoppets låda. Där fanns hammare, mejslar, spikar, skruvar, trasiga fjädrar, ja allt som tänkas kan. Letade man efter något som man inte fann någon annanstans, hittade man det med största sannolikhet där. I denna låda kunde man nämligen lägga ner allt sådant som man inte visste var man man annars skulle lägga, grejer som man annars skulle ha slängt men förr eller senare är bra att ha.
Jag trodde att vi var de enda som hade en Hoppets låda, men så var alltså inte fallet. Det glädjer mig mer än ni kan tro.
en sådan divers-skrot-låda har nog funnits i de flesta hem