Nu är det verkligen höst här uppe i norr. Kanske har jag fel, ty ännu är löven gröna och rabatterna prunkar i sin sista dallrande kodachromeskrud, om än något ansatta av regn och frost. Men mörkret är här och höstens skuggor skälver i den mörka och kalla natten. Imorgon lyser kanske marken vit av den frost som brukar komma smygande när september står för dörren.
Jag var ute i trädgårdslandet idag. Ärtorna hade rasat ner från sitt nät och dillen stod rank och hög, krönt av stora kronor. Praktmalva och ringblommor böjde sig tungt av pärlande fukt från morgonens regn. Deras tid är strax ute och man bör taga vara på prakten och fylla var vas.
Jag stod på bron idag och tittade in i super-8-kamerans sökare med sin kraftiga zoom. Jag fångade min farbror som stillsamt gick runt nere vid vägen. Han stannade, såg sig om, tog ytterligare några steg och beskådade de gula kornfälten och alla uthusen. Naturen var kall och fuktig och inne i kammaren sprakade brasan. Han bökade lite med käppen. Jag kunde se hans anletsdrag. Melankoli och med ett stänk av en slags förnöjsamhet. Kanske visste han inte ens var han var och att detta var hans barndomshem. Filmen är gammal och dess bästföredatum sedan länge passerat. Kanske blir det inte något alls när jag framkallar den.
Jag har återvänt hit upp för att sommaren skall få ett avslut.