Mina kunskaper om mellanöstern är verkligen under all kritik så av den anledningen var Sigrid Kahles självbiografiska volym något av en nödvändighet. Bortser man från detta faktum, kan man också konstatera att denna uppriktiga skildring är både välskriven och intressant, ty Kahles första fyrtio år i livet, den tid som boken omspänner, var ytterst händelserika.
Uppvuxen i Uppsala med en far som var orientalist och sedermera medlem av De aderton, gifte sig Sigrid Nyberg med tysken John Kahle, vars familj tvingats fly till England i slutet av 30-talet av den absurda anledningen att Kahles mor hjälpt en judisk kvinna under kristallnatten. Att få möjligheten läsa om detta förunderliga öde i nazismens skugga, är egentligen tillräckligt för att rekommendera Jag valde mitt liv.
John Kahle var diplomat och under 50-60-talen lever familjen sitt liv i Karachi och i Bagdad för att så småningom, efter några jobbiga år i Bonn, tillbringa ett år i Cambridge. Tiden i Bagdad är den mest spännande i min ögon, förmodligen för att jag finner den arabiska kulturen intressant och det faktum att Kahle ger en balanserad bild av konflikten mellan de muslimska länderna och Israel.
Jag valde mitt liv är också en bok om hur det är att vara kvinna under en tid när en diplomathustru förväntas ägna merparten av sin tid åt att sköta hem och barn och inte skaffa sig en egen karriär. Sigrid Kahle har läst teatervetenskap och har ett stort intresse för denna konstart. I Karachi bildar hon ett teatersällskap som blir mycket framgångsrikt och under åren i Bagdad, början hon skriva och gör till och med en dokumentärfilm. Efter hemkonsten till Bonn, kommer hon mer och mer att arbeta som journalist och publicerar regelbundet Under streckare i SvD.
Jag tycker mycket om denna bok, inte minst för att Kahle så öppenhjärtigt skildrar hur jobbigt det är att lära sig handskas med sig själv och att finna sin plats i livet. Dessutom ger den en initierad inblick i många omvälvande världshändelser. Läs den, men var beredd på att den tar sin tid att avverka, ty de drygt 700 sidorna är späckade med historiska fakta och jag tycker att boken ger mer om man fördjupar sig i de händelser som skildras.
Hade äran att få träffa Kahle i samband med utgivningen av nämnda bok and by Jove vilken krutgumma. Just sayin. Den som ändå hade fått vara med där i Karachi.
Ja, men hellre i Bagdad. Där skulle jag ha trivts.