Här en bild på Gunnebo slott, en byggnad som faktiskt aldrig haft en kunglig ägare och därför inte borde få kallas för slott. Men eländet tar inte slut här, det blir värre. Inom arkitekturen, den modernistiska är det bäst att tillägga, är materialäkthet något mycket viktigt. Jag minns tydligt den gång jag promenerade i Bagarmossen med en arkitektvän och jag påpekade vilka fula balkongräcken man monterat på en hyreskasern och att det hade varit klokt att åtminstone måla aluminiumprofilen för att slippa se eländet. Min vän höll inte med, ty det var icke materialäkthet.
Tillbaka till Gunnebo slott. Dess sockel är skärputsad för att efterlikna sandsten, fasaden är utförd i gråmålat trä som skall föreställa sandsten och taket är grönmålat för att ge sken av ärgad koppar. Slottet är på alla sätt en pärla och att moralisera över materialens äkthet förefaller lika dumt som att klanka ner på en god historia bara för att den inte är sann.
Jag brukar säga att allt är guld som glimmar, mest på skoj naturligtvis, men visst allvar finns däruti. Kan man göra något vackrare, så varför inte? Men till skillnad från en taffligt förgylld plastmugg, är rosafärgad kalkputs som imiterar sandsten en imitation av helt annan klass, ty att använda goda material är alltid en förutsättning, precis som en berättelse lätt förlorar sin charm om utförandet är av lägre klass.
Lite amerikansk nyklassicism över det hela, väl? Var det förresten inte här som man tog emot George W Bush vid hans besök i Sverige?
Ja, det skulle man kunna säga, fast jag tror att inspirationen snarare kommer från italien. Det bygdes i slutet av 1700-talet.
Ja, mycket riktigt, Bush var där! Jag hade velat se reagan m fru där också, det hade varit något.
Förresten, vilka fina inlägg om inkoativa verb! Jag kände inte ens till termen, men nu är jag helt fast.