När jag var liten sa tant Signe om mig att ”hajna blir nog försäljare eller väckelsepredikant”. Helt fel hade hon inte, ty kaffe och smörgåsar har jag faktiskt sålt, min karriär som väckelsepredikant är det dock inte mycket bevänt med.
Min moster som var född i början av 30-talet brukade berätta om forna tiders liv på landsorten och där var de frireligiösa inslagen inte alls ovanliga. Däremot var det inte alltför väl beställt med den kristna tron, vilket idag kan låtar underligt. Många var de fruar och fröknar som lät döpa sig av den enkla anledningen att de blivit tjusade av en stilig väckelsepredikant. Huruvida predikanterna utnyttjade detta för mer intim samvaro, förtäljer inte hennes berättelser. Ej heller om ladugårdsdrängar och hemmansägare gick i samma fälla.
Jag minns inte om det var Jeanette Winterson eller någon annan brittisk författare som skrev om en mycket framgångsrik försäljare av varor i den genren där Tupperware. Damen ifråga var inte endast en god försäljare, hon förförde framgångsrikt den ena uttråkade hemmafrun efter den andra. Dessa två yrken är mer lika än man kan tro. Uppenbarligen insåg även tant Signe det.
På bilden ovan har jag satt mig framför tramporgeln i den gamla byaskolan. Förhoppningsvis läses Rävjägarn även uppe hos vår herre, och jag hoppas att tant Signe får syn på bilden och blir verkligt belåten (med att hon hade rätt i sitt antagande).