Budapest är för mig favoriten av europeiska städer. Kanske beror det på att jag ännu inte varit i Wien och sett dess wienerbarock i all sin glans.
Staden är i mitt tycke väldigt välbevarad, åtminstone om man jämför med Prag. I Budapest finns både restauranger och caféer som ser ut som restauranger och caféer bör göra. När jag var där 1999 var fortfarande Café New York orestaurerat och byggnadens exteriör sotsvart. Inne glänste dock guldet från det höga taket. Idag är byggnaden mer välputsad.
Jag var på en mycket speciell restaurang en kväll. Tyvärr minns jag inte riktigt var den låg. Det var på Pestsidan alldeles intill Donau, kanske i närheten av Petőfi híd. Här hade en gång officerare och andra militärer intagit sin middag. Vi gick uppför några trappor i ett tämligen övergivet hus och kom slutligen till en entresolerad hall. Här, intill öppningen till den ena matsalen, stod ett litet kapell och spelade. Fiol, bas och piano vill jag minnas att sättningen var. Inte i matsalen hängde tjocka gröna sammetsdraperier framför det höga fönstren. Det var tyst och stilla, endast musiken hördes. Taket var rikligt dekorerat och listverk och förgyllningar hade en klädsam patina.
Maten serverades på stora fat, omsorgsfullt garnerade med kokta grönsaker. Kyparen var ingen ungdom och hans engelska inte den bästa. Men vilken atmosfär, den bästa jag någonsin har upplevt. Jag skulle verkligt gärna vilja besöka restaurangen igen, om den finns kvar. Då skall jag be kapellet spela Du svarte zigenare.
Ett annat minne som etsat sig fast är Andrássy út. Längs med denna pampiga gata låg på dess ena sida gamla villor i olika stadier av förfall. Tänker Östermalms villastad, men med vildvuxna trädgårdar och vittrade fasader. Jag tog en bild, men tyvärr skadades filmen av säkerhetskontrollen, men det gör inte så mycket, ty man förstår ändå dessa byggnaders skönhet.
