Av någon anledning har jag alltid gillat Harry Schein, precis som jag under alla år haft mycket svårt för Ingmar Bergman. För länge sedan läste jag den memoar som Schein gav ut 1980, ett par år efter att han petats från sin post på Svenska Filminstututet. Schein var begåvad, rolig, kokett, elegant, och maskulin. En något ovanlig kombination, åtminstone på 60-70-talen. Det är inte utan orsak som DN drar parallellen till Mad Men i sin recension av det nya praktverket Citizen Schein som ges ut av Kungliga Biblioteket, ty Schein hade sidor som var mindre smickrande. Han älskade makten och var kanhända lite inställsam mot den socialdemokratiska makteliten samtidigt som han var en verklig elitist. I boken Schein skriver han dock, apropå demokratin och att det finns en viss nackdel med majoritetsvälden, att ”Långt viktigare är demokratin som ett skydd för minoriteterna”.
På Filmhuset var torsdagskvällen vikt till ett evenemang om Schein med anledning av den nya boken om Schein. Programmet var innehållsrikt och kompakt och upplägget verkligt bra. Intressant var att höra Theodor Kallifatides och Jonas Sima berätta om sin vän respektive kombatant. Sima verkade fortfarande vara rätt irriterad på den ofta så arrogante Schein, vilket man kan förstå, ty Simas personlighet påminner en smula om Scheins: slagkraftig och inställd på debatt.
Schein var österrikare men kom till Sverige strax innan kriget, ty han var jude och i Österrike hade förföljelserna tagit ordentlig fart, vilket gjorde det säkrast att fly. Efter att ha studerat till ingenjör och bott i kollektiv på Wallingatan, startade Schein vattenreningsföretaget Mibis som han så småningom sålde och blev ekonomiskt oberoende och på allvar kunde ägna sig åt det som intresserade honom allra mest: film och politik.
Resten av hans liv är välkänt. Han grundade och basade över filminstitutet, var med om att ta fram filmreformen och fick till sist, 1978, avgå från sin post. Han var under många år gift med Ingrid Thulin, men de levde för det mesta åtskillda, hon i Italien och han i Sverige. Och så drack han whisky och rökte som en borstbindare.
In i det sista fick Schein rubriker, ty det blev strid om hans testamente. En f.d. kollega, äldre och inte tappad bakom en vagn, insinuerade att Schein medvetet bidragit till dessa stridigheter genom att tejpa fast det ”okända” testamentet under köksbordet. Vad vet jag, det skulle dock inte förvåna mig.
Läs DN:s och SvD:s recensioner av boken Citizen Schein. Min kommer förhoppningsvis vad det lider.