På fredag öppnar på Nordiska museet utställningen Modemakt som visar kläder från tre decennium, 1780-, 1860- och 1960-talen. På utställningens informationssida står att läsa ”Modets makt är stor. I alla tider har olika samhällsgrupper använt kläder för att uttrycka sin identitet.” Ja, det kan man inte neka till. Det återstår bara att se om utställningen har något nytt att förmedla på detta område.
Tänk om man får veta något om klädkoderna i romantikens Uppsala. Berätta för mig om hur den unge Per Ulrik Kernell klädde sig när han begav sig för att träffa överstinna Silfverstolpe och vad den vittra Amaila von Helvig valt att sätta på sig den dag hon satte sig vid Mallas piano och lät sina händer smekas av den förälskade E.G. Geijer. Geijer och Helvig hade inte särdeles fysisk romans, så man kan tänka sig att klädedräkten var ytterst viktig för att uttrycka de förbjudna känslorna.
”Modets nycker ges så korta liv”, den spirituella frasen, är hämtad från en Lustans lakejer-text. En av de bästa faktiskt. Det finns en hel del så pärlor från början av deras karriär. I ”Se men inte röra” sjunger Johan Kinde ”En flicka jag ser hon är verkligen chic, ikväll har hon valt en glasartad blick”. På tal om identitet.
Här intill ses Edvin Adolphson och Anders Henrikson på en bild från år 1940 ur filmen Ett brott. Adolphson är en av mina favoriter. Alltid välklädd, inte undra på förresten, han klädde i det mesta. Den mustasch som han odlade under ett antal år var dessutom ytterst elegant. Synd, att den inte kommit på mode igen. En något fylligare variant på den så utskällda tangorabatten skulle man kunna karakterisera den.
Läs också DNs recension av Modemakt.