Jag har precis läst det imponerande långa kommentarsfältet på Therese Bohmans mycket intressanta inlägg Det som skapar en människa är förmågan att välja det goda. Texten handlar bland annat om Kristian Lundbergs berättelse Yarden, ur vilken jag ber att få citera precis samma text som i Bohmans inlägg.
Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.
Jag tycker att det är mycket väl formulerade ord som även jag kan känna igen mig i, även om jag saknar personliga erfarenheter av just arbetarklassen. Nutiden har dock en uppsjö av grupperingar och kotterier som till viss del ersatt det gamla systemet, exempelvis kulturellt kapital av alla de former. Att ramla ner några pinnhål är alltid smärtsamt.
Vad som intresserar mig i kommentarsfältet är den diskussion som bland annat handlar om huruvida Lundberg koketterar med sin bakgrund och sina erfarenheter och, framförallt, är en skildring sämre för att det rör sig om ett slags koketteri? Jag tycker mig ana ett visst drag av denna lilla last, precis som det framgår att det är synd om Lundberg för att han måste dra sig fram på detta sätt (och detta baserar jag på vad jag läst mig till på nätet). Att göra som han gjorde, recensera en bok man inte läst och såga den, är verkligen bland det dummaste man kan göra om man vill vara en seriös kritiker. I mina ögon är det nästintill oförlåtligt och förtjänar intet medlidande. Det är dessutom ytterst riskabelt, om man inte tillhör en etablerad grupp och man vet att man med stor sannolikhet kommer att bli försvarad. Däremot är jag inte så säker på att koketteri och klavertramp verkligen förstör en bra text.
Att skylta med sin arbetarklassbakgrund är alltid problematiskt om man går till överdrift, precis som motsatsen. Barbro Alving skrev ett kåseri, 1952 gavs det ut i volymen Människan vill inte bli omkörd. Det är visserligen ”bara” ett kåseri, men jag tycker att det är läsvärt och har därför scannat in texten: De nya gamla baronerna. Texten kan sammanfattas med meningen Numera är det i vissa kretsar inte riktigt fint att inte vara född i statarstuga. Det ligger än idag en hel del i denna enkla fras.
Bördsskryt ger jag inte mycket för, med stolthet är det dock en helt annan sak. Jag tycker att var och en har rätt att vara stolt över sin härkomst om man skött sig väl och har något att vara stolt över (innefattar bl.a. hederlighet, ärlighet och empati gentemot sin omgivning ). Det är kanhända en smula märkligt, jag rentutav dumt, men det är min åsikt och den är tar ingen som helst hänsyn till huruvida man kommer från slott eller koja.
Kristian Lundbergs Yarden är jag fortfarande nyfiken på och jag tycker verkligen om orden det tillhör mig, det förtjänar jag. Det är något som jag själv önskar att jag kunde känna.
Men här rör du (och många med dig) väl till det! Man måste väl skilja på stolthet över sin bakgrund (ursprung) och stolthet över vad man själv har åstadkommit. Det är väl endast när man blandar in sin härkomst man kan tala om ”bördskryt”
– Jag har inte gjort så mycket bra men jag kommer från en familj som uträttat mycket gott.
– Jag har lyckats göra mycket bra trots att jag kommer från en bakgrund där man inte gjort så mycket bra.
Lundberg har genom egen förskyllan (skrivit ett omdöme om en bok som inte publicerats) haft svårigheter att få recensioner införda i tidningar. Efter att någon gjort ett sådant klavertramp har jag svårt att se att personens bakgrund eller ursprung skulle ha påverkat omgivningens reaktioner. Man får helt enkelt, oavsett börd, stå sitt kast. Beroende på bakgrund (härkomst) kommer man att skylla sitt eget misstag på andra.
– Jag kom från enkel arbetarklass och efter att jag gjort det där lilla misstaget kastade dom ut mig ur dom finare salongerna. Nu får jag försörja mig som hamnarbetare.
– Vänstermaffian och kultureliten bara väntade på ett sånt där litet misstag. Dom kastade sig över mig. Nu tvingas jag blogga från Cannes.
Den enda klasskillnaden jag kan se här är att personer från överklass brukar räddas av familjekontakter eller pengar medan arbetarklass får skriva en bok innan dom får börja recensera böcker åt Arbetarbladet.
Hur du lyckas associera Lundberg med Bangs, som vanligt, lysande text förstår jag inte. Och hur du kan tveka över vad du förtjänar kan jag heller inte förstå. Du är ju en liten pärla när du inte svamlar!
Men, hela denna text handlar ju om börd och inget annat. Tyvärr är jag alldeles för luddig i näst sista stycket. Det är en form av bördsstolthet jag talar om även här, även om det av min formulering att döma handlar mer om vad man åstadkommit.
Lundberg klantade till det en gång och har nu tagits till nåder. Jag tycker mig ana, men är på intet sätt säker, att Lundberg kanske koketterar med sin enkla bakgrund. Detta koketteri är själva essensen i Bangs text – därför är den med. Jag tycker dock att den citerade texten av Lundberg är mycket bra och kan inte bedöma boken förrän jag läst den.
Ett exempel på någon som verkligen klantat till det, men som verkar ha klarat sig bra är väl ändå Jesús Alcalá. Trots att han begick ett brott, försvarades han av sina kollegor.
Vad som är verkligt luddigt i texten och som jag misslyckades utveckla är huruvida en text är sämre om det rör sig om koketteri (med enkelt eller förmöget ursprung). Jag kan irritera mi på detta, men en bra text borde var en bra text oavsett.
En bra text kan vara nog så koketterande, till och med kan koketterandet vara det som gör en text bra, beroende på hur man använder sig av det. Men det finns en lång tradition av att kokettera med sin personliga bakgrund i journalist- och författarsverige. Dessutom brukar metoden vara ytterst framgångsrik och ge utökad mediaexponering på det sätt som avsågs. Ofta är det avskyvärt och uttröttande, ibland blir det riktigt bra. Hursomhelst, koketterande med sin så kallade ”börd” kan i sig vara en självprestering, antingen bra eller dålig.
Personligen gillar jag hela idén med att recensera böcker innan de publicerats eller innan man läst dem eller, kanske allra helst, innan de skrivits. Genialiskt! Ska omedelbart börja på en skrift med recensioner på böcker jag vill och inte vill se utgivna av olika författare. Vill rävjägarn vara medskribent?
En annan grej jag inte riktigt fattar, menar du att du tycker kulturellt kapital är en ”ny” faktor som avgör det du kallar ”börd”? Vilka faktorer menar du i så fall är de äldre?
Vad jag menade med meningen om det kulturella kapitalet är att i och med att det klassiska klassamhället, baserat på börd och ekonomisk ställning, mer och mer ersätts av ett samhälle där status baseras på den kultur du konsumerar och känner dig hemma i. Detta är säkerligen inget nytt, men jag tror att det som hänt under 1900-talet är att just klass och pengar blivit mindre viktigt, med eftersom människor gillar gillar att bilda grupper och stänga ut andra har man funnit nya vägar för att behålla ni och dom och det var det jag menade. Jag saknar dock helt akademiskt bildning på detta område (jag är ingenjör) så jag vet inte alltid att uttrycka mig.
Själv tror jag de kulturella barriärerna luckrats upp något då det trots allt händer att sk arbetarklass letar sig fram till moderna museet, operan och så vidare. Och att de har råd. Inte för att överklassen är särskilt förtjust i finkultur, men ändå. De stora hindren skulle jag säga är det sociala kapitalet genom nätverk och sätt att tala och umgås. Visserligen är det inte lika tydligt i Sverige som i England med sina ”sociolekter” men det tar ändå inte lång tid i valfritt lunchrum innan den med annan börd avslöjar sig ofrivilligt. Ännu värre på besök i någons hem.
Intressant är det iallafall!
Ja, det har du mycket rätt i. Men likväl som man avslöjar sig i sättet att tala (sociolekter, sexolekter osv), avslöjar man sig i vad man talar om vilket rimligtvis baseras på den kultur man konsumerar.