Bilden är makalös, jag fann den i Vilhelmina fotoarkiv. Jag tackar Herren, d.v.s Västerbottens egen glesbygdssiren, Lovisienstadt, som hade godheten att dela med sig av detta fynd.
Om bilden är makalös så undrar jag: hur bra är inte bildens text?
I ett skogsarbete 1907 slant yxan och slog rätt in i benet, min farfar hade sin bror med sig Pehr-Alfred Mattsson. Resan till Umeå tog 7 dagar med häst, under den tiden blev det kallbrand i benet som då måste amputeras, samtidigt dog det en person på lasarettet och benet lades då i den kistan.
Ja, fantastiskt! Både bild och text.
Han måste ha haft sju helvetesdagar den stackars skogsarbetaren, sju dagar med häst, men bilden blev fin.
Vilken förunderlig och hisnande bild och bildtext!
Vid första världskrigets slut när min morfar var liten, letade traktens pojkar ilandflutna minor längs Hallandskusten. Ur minorna tog de obrunna briketter, hällde ut krutet i klippskrevorna och roade sig med att spräng sten. En dag var olyckan framme. Splitter och sten skvätte upp i min morfars ansikte och trasade sönder hans ena öga. En bonde på en gård i närheten körde fram en hökärra där de lade morfar, för färd in till Varberg. På stadens lasarett fanns en skicklig tysk läkare med erfarenhet av krigsskador och proteser från kriget, som lyckades avlägsna splittret sy ihop ögonhålan mycket väl. Det porslinsöga han kom att bära för resten av livet var välgjort och de som inte kände till saken lade nog knappast märke till den, även om han själv skämdes och föredrog att låta sig fotograferas i profil. Händelsen gav honom en extrem tolerans mot smärta som varade livet ut.
Fysisk smärta verkar inte ha varit en bristvara förr. Vilken fruktansvärd upplevelse att få sitt öga massakrerat. Vi hade en invalid i grannbyn, eller invalid och invalid, han hade en arm eller ett ben för lite. Han drev sågverk.