Första advent, det är en högtid som jag tycker om. Att få tända ljus och hänga upp en adventsstjärna, men det är ännu för tidigt att ta fram julkrubban. I år hade jag varit på stort kalas och kom hem under dygnets första timmar. Jag var trött, hade haft det mycket roligt, men kvällen slutade med ett litet intermezzo. Jag var därför något obalanserad när jag lyssnade på Mahalia Jacksons lp Silent night. Sweet little jesus boy fyllde rummet. Rösten var så stark, inlevelsen så påtaglig, att det nästan blev plågsamt. Jag läste något mycket sorgligt. Jag började tänka på döden.
När jag var i 8-9-årsåldern, det är ungefär 30 år sedan nu, dog min kusin. Han befann sig utomlands och hade ramlat ner från en balkong. Han hade gått i sömnen, ramlat ner och ögonblickligen dött, berättade min mor. Min kusin var betydligt äldre än jag och jag kände honom knappt. Det jag minns bäst är tystnaden. Man talade inte längre om honom och de bilder där han förekom togs ned från väggarna. Det var hemskt.
10 år senare jobbade jag ett par veckor i köttdisken på Åhlens. Styckmästare var en gammal vän till min kusin. Han började berätta om sin döda vän och jag fick klart för mig att dödsfallet hade mer med ett överdrivet festande att göra än några sömngångaraktiga steg en natt i slutet på 70-talet. Min kusin drack alltför mycket och hade därför råkat ut för den trakiska olyckan. Sanningen var uppenbarligen alltför upprivande för att delges till släkt och vänner. Eller så visste alla, men vi barn hölls utanför. Det spelade naturligtvis ingen roll, det var döden som det verkliga.
10 år senare sitter jag i ett rum med min far. Han är död och jag håller hans hand. Hur det kändes går inte att beskriva. Han hade blivit sjuk 10 år tidigare så jag såg det som något av en befrielse. Idag ångrar jag att jag inte satt där längre, ensam med honom. Det hade naturligtvis varken gjort till eller från, men det var sista gången jag träffade honom och jag fick aldrig riktigt lära känna honom. Det var nog det värsta.
Och där satt jag mitt i natten, den första söndagen i advent. Jag lyssnade till Mahalia Jackson som sjöng Sweet little jesus boy.
Mahalia Jacksons lp Silent night är utgiven på Columbia CS 87023
Oj då, ”upprörande scen”…
Jag har inget emot att människor betraktar alkohol som vän om de bara också inser vilken mäktig fiende den också är.
Så mycket sorgligt i den där historien, också att skammen var så stor att din kusin liksom sorterades ut.
Kanske har vi lärt oss hantera sorg bättre ändå. Jag minns som barn att mina föräldrar ansåg att om någon dog för tidigt så skulle man sluta prata om den personen.
Jag önskar att du hade lärt känna din pappa men jag tänker att det aldrig är barnens fel i de där fallen. När barn inte känner sina föräldrar (?) Inte för att det spelar någon roll vems fel det är.
Det var inget riktigt hemskt som inträffat, men i kombination med musiken och alkoholen blev effekten förstärkt (och tankarna på döden kom från något helt annat, något jag läst). Jag kan tycka om den där känslan av melankoli och undergång. För mig är det inte alls förskräckligt. Det hör liksom till, det är inget att vara rädd för.
Nej, min pappa pratade inte mycket alls, vi är mycket olika. Förmodligen hade det inte gjort någon skillnad om han fått leva eller ej. Människor är olika.