Jag växte mestadels upp med äldre människor omkring mig. De flesta i byn var äldre när jag föddes och barn fanns det i övrigt ont om. Min favorit och den som berättade det mest jag vet om byn och mitt ursprung ses här intill; med en allvarlig blick i sina blå ögon försäkrar hon sig om att brudgummen verkligen kommer att behandla sin brud på bästa tänkbara sätt. Det gamla damen hade pondus.
Jag minns, ja egentligen minns jag inte var, men vi satt tillsammans och stunden var högtidlig. Hennes blå ögon glittrade och munnen hyssjade. Hon var förväntansfull och uppspelt som ett barn och samtidigt, som den gamla människa hon då var, mån om att inte störa den ritual som pågick. När hon dog, såg jag henne framför mig på samma sätt, högtidligt deltagande i sitt livs sista ceremoni, den mellan henne och Sankte Per. Jag var outsägligt ledsen.
Min granne var född i början av 20-talet och kom till byn 20 år senare som ung fru. På den tiden hade familjen det knapert som så många andra som börjat världen med ett klent arv. Allt detta och oändligt mycket mer fick jag berättat för mig. Hon drog sig inte för att de tala om de mindre smickrande sidorna hos den mänskliga naturen. Elakhet, hade hon inget till övers för. Jag lärde mig åtskilligt, också att godhet och ondska finns i samma person. Elementärt, javisst. Men ibland så svårt att förstå.
Sista gången vi sågs, satt hon på bron utanför huset när jag cyklade förbi. Det var augusti och min långa ledighet, som hade föregåtts av total utmattning, var snart över. Hon pratade, och jag lyssnade. Ett par månader senare var hon död. Det är tomt därhemma nu, men jag har minnen kvar, nästintill i överflöd.