Hela min uppväxt präglades av tanter, fruar. De var inte av den kvalisort som var måna om att vara till lags, snarare tvärtom: de månade om sina åsikter och de hade inget emot att få sin vilja igenom. I yttersta fall gick det handgripligt till väga. Deras män hamnade nästan alltid i skuggan, ja inte Stor-Klas och hans far förstås.
Vi hade fru Karlsson, den enda i byn som inte hade tant eller å framför sitt namn. Hon var nog lite för mer. På något sätt var hon släkt med å’Valborg vars man Anselm gärna vistades utomhus, utom synhåll för sin barska fru som alltid bar turban när hon gick bort. Tant Dagny dog när jag var liten så henne minns jag inte. Hon var förtjust i pengar och höll i familjens kassa (och sålde i smyg hemmanet till dottern istället för till äldste sonen). Tant Ronny kom till byn ung, som nykonfirmerad, hon skulle vara lillpiga hos Stor-Klas, men fick slita för två. Både han och hans far var ena riktiga gubbjävlar som gjorde sitt bästa för att köra med sin unga hjälp som dock ofta avgick med segern när det blev bråk. Hon lever fortfarande, och blir alltid lika ilsken när gubben kommer på tal.
Jag inser nu, när jag skriver detta, att det kanske var synd om männen ibland. Tilläggas bör dock, att tanterna ofta hade sinne för rättvisa och jävlades inte för att vara jävliga. Men, nog är det lite märkligt att det var så ont om blyga, blå violer i min by.
Många gånger har jag undrat varför det var som det var och om det var annorlunda i stan, där tillvaron var borgerligare. Här hade fruarna en viktigt uppgift att fylla, även om den naturligtvis kan sägas ha varit en påtvingad uppgift. Jag tror att mina erfarenheter är orsaken till att jag har så svårt för en unken och gammaldags kvinnosyn och framförallt för den inställsamma kvinnotypen. Varför vara inställsam, när man kan säga vad man tycker och vad man önskar? Man behöver inte vara oförskämd och påstridig bara för att man är ärlig. Det är ju så mycket enklare.
Jag brukar också fundera var den sortens damer tog vägen, arten kan knappast ha utslocknat, men man får förmoda ett skepnaden är en annan idag.