För två veckor sedan smög jag mig ut ett par kvällar. Duggregnet gjorde natten mycket mörk. I de skumma kvarteren i Frihamnen var det öde och tyst. Jag gick in bland några plåtskjul och tog en bild. När jag monterat ner stativet och skulle gå därifrån, hörde jag en människa rossla. Jag gick snabbt därifrån, även om jag förstod att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.
I Humlegården stod en övergiven parkbänk där några höstlöv dröjde sig kvar. Jag tänkte på Bo Vilhelm Olsson som satt på en bänk i Tegnerlunden, och riggade kameran. Kanske fanns riddar Kato någonstans i närheten. Jag rös och gick vidare.
Vid en av trapporna vid Kampementet var det ytterst vackert i det florstunna regnet. En dam passerade, men den långa slutartiden förhindrade att hon fastnade på bilden. Eller berodde det på något annat?
Måste säga att du tar finfina bilder!
Spökjägarn! Nånting säger mig att du var ytterst nära att hitta ingången till Landet i fjärran denna förtätade natt.
Man tackar!
Ja, kanske hade jag hamnat i Narnia om jag traskat om kring till de allra mörkaste delarna av vår stad. Jag, som lider ev både en lätt rädsla för mörker och livlig fantasi, hade en mycket fin kväll. Regn och mörker är fint om man är på det humöret.