Jag har bott på Gärdet i snart 10 år. En av anledningarna till att jag flyttade hit var att jag tyckte mycket om stadsplanen och de byggnader som här finns. Området är också klassat som riksintresse, vilket jag trodde innebar att husen här i området var skyddade mot förvanskning. Idag vet jag att så inte är fallet. Med jämna mellanrum repareras husen och återfår, eller behåller, sin forna glans. Det är mycket trevligt. Tyvärr sker minst lika ofta motsatsen. Välbevarade och omsorgsfullt skötta fastigheter totalrenoveras för att uppnå någon form av nybyggnadsstandard.
På bilden intill ses Rindögatan 8, ett mycket välskött hus som ser ut ungefär som det såg ut när det byggdes i slutet av 30-talet. Tyvärr har den klantige fastighetsägaren börjat renovera. Exakt vad han tänker sig göra vet jag ej, han har nämligen inte sökt bygglov, men han har redan hunnit med att byta hälften av fönstren mot nya i ett klumpigare utförande. Putsen har skadats så antagligen görs den också om och nya, underhållsfria, balkonger kommer att monteras.
Modernismens byggnader saknar oftast helt det garnityr som äldre byggnader utrustats med och därför är byggnadsdelarna en så viktig del av det arkitektoniska uttrycket. Av den anledningen är det nästintill omöjligt att bevara en sådan byggnad på ett tilltalande sätt om man inte ömt vårda fönster, dörrar och balkonger.
Jag ringde Stadsbyggnadskontoret för att ta reda på om de behandlat min klagoskrivelse. Det hade de ej, väntetiden är lång, men någon gång i början av nästa år borde det vara min tur. Det rimmar dåligt med det skydd som Gärdet faktiskt har. Om någon känner till vem som äger kåken, slå fastighetsägaren en signal och fråga vad i hela fridens namn han håller på med och om hyresgästerna får sänkt hyra nu när får sänkt estetisk standard.
Jag kan ju bara säga att jag känner igen det här alltför väl, och att byggnader har väldigt svagt skydd i Sverige många gånger. Och att det sällan finns någon vilja att låta estetiska värden avgöra och att byggindustrin består av några få STORA företag som helst bygger nytt eller likvärdigt.
Men är det så mycket bättre utomlands? I många städer tycker jag att man hittar välbevarade byggnader som är välbevarade för att man saknat medel att modernisera och reparera.
Men, det är klart. Ingenstans har man väl rivit och förstört mer än i Sverige. Klarakvarteren var väl en sådan miljö som man idag hittar i de flesta europeiska storstäder i mer eller mindre intakt skick. Det är tråkigt.
Markelius kollektivhus på John Ericssonsgatan renoverades för tio år sedan pietetsfullt, förstår inte att man verkligen inte tilldöms ett straffåläggande om man i det här fallet sätter igång att byta ut fönstren mot något som inte ens motsvarar originalet. Tragiskt.
Ja, det är hemeskt. Jag har klagat och överklagat på ett par ombyggnader och oftast går det åt skogen. Då och då görs dock helt fantastiska renoveringar även här. Oftast är det BRF med koll, men även Brandskyddsbolagets hus på Furusundsgatan blev mycket lyckat. Dessvärre förstörde de trapphuset och bytte ut dörrarna i valnöt mot säkerhetsdörrar. Dörrarna var gjorda för att passa i trapphusväggarna som var helt klädda med ädelträpanel.
Ja, det ligger någonting i det med engagerade bostadsrättsinnehavare, men jag måste nämna huset hörnet Torsgatan/Odengatan där tidsfriften ”Hachette” ligger. Jag tror att det är Stockholms Brandmäns Hyresförening som äger huset. Hursom, jag besökte huset för 12 år sedan i samband med en fest jag var bjuden på. I den svenska funkisen på 30-talet tror jag inte att det finns någon motsvarighet i dess helhet interiört. Badrummen har fristående kar med rundade kakelplattor, man sitter i ett slags tubliknande kar som vilar på en synlig sockel under karets rundade botten. Originalhyllorna de klssiska glasplatta med kromat staket ovanför tvättfaten är kvar. Öppna spisar med tjocka glasskivor för vedinkastet är kvar. Denna byggnad byggdes 1880, men funktionaliserades 1930. Det är 3.20 i takhöjd, men ursprungliga väggar har 1930 ersatts med väggar av betong och jag förmodar armering. Endast trapphuset från 1880 är bevarat från husets begynnelse. Den ansvarige för hyresföreningen väljer jag att som den ende i världshistorien att benämna upplyst despot, han är oerhört engagerad och så vitt jag vet kompromissar han aldrig.
Det är samma värd som huset på Furusundsgatan. Vet du om huset är stambytt sedan dess och eller om det var gjort när du var där? Badrum har en tendens att försvinna. Brandbolaget har även en riktig 30-talskåk ner vid Tessinparken. Högst upp två etagelägenheter med entressolerade vardagsrum.
Jag gillar det där huset. Det finns ett antal helt moderniserade kåkar i den stilen i stan. Vid Tegnerlunden i korsningen av Upplandgatan te.x. Och huset på Engelbrektsgatan 16.
Nej, det är nog inte bättre av någon annan anledning än den du nämner – många gånger. Det vill säga, förfallet får gå mycket längre innan man gör något, och då gör man bara det som verkligen är nödvändigt. Man gör aldrig något FÖREBYGGANDE. I af här i Frankrike. Men jag tror att även annat spelar in. Hur man ser på hus och byggnader, hur man ser på sina rötter, sitt HEM, typ.
I Sverige är hus en del av en sorts beklädnad, man byter hus när man byter livssituation, när man får barn, när man blir pensionär. Och husen man byter TILL gör man om så att de passar en.
Här, där jag bor, är det tvärtom, absurt för en svensk, men ändå så. Små barn ska passas i 1800-talsinteriörer så att de inte pajar, typ. Alla små porslinsstatyer som inte får välta, alla fransar på fåtöljer och soffor som inte får lossna, alla tapetflagor som man inre får dra i…
Gamla kök rivs inte ut utan om man KAN vilket är ovanligt, så bygger man ett nytt, bredvid.
Vi har, om man jämför med (konservativa) fransmän och italienare i alla fall en totalt omvänd syn på vad ett hus är.
Och den kulturella skillnaden tror jag är lika viktig här.
Ja, på många sätt låter det bättre. Ibland undrar jag om det inte är de gamla socialistiska idéerna som ställt till det. Med all respekt för vad socialismen åstadkommit, så man man inte helt blunda för hur mycket som förstörts just för att folk skall få det bättre. Jag kan verkligen förstå varför det blev så, och på ett sätt är det helt i sin rätt, på ett annat helt uppåt väggarna.
Jast nu är det extra galet, för nu skall allt byggas om så att det passar individen, eller snarare den han/hon vill vara. Och alla vill ju vara likadana, eller åtminstone nästan. Och då blir det ofta tråkigt och fult.
Är det Brandskyddsbolaget som är värd och det var det då också, så är nog inte ”den upplyste despoten” kvar, han hade aldrig gått med på en renoveringen av ädelträdörrarna i trapphuset på det sätt det genomfördes, jag förmodar att huset på Furusundsgatan är det som en gång var Yrkes Kvinnorshus ett av 30-talets få kollektivhus? Jag ska höra mig för med en barndomsvän angående huset på Odengatan om någon förändring skett interiört om jag inte missminner mig bor min väns kusin kvar i huset.
På vilken gata vid Gärdet ligger Brandskyddsbolagets fastighet med de entresolerade lägenheterna? Tacksam för information och inspiration, jag var fullt övertygad om att jag överträffat en savant i fråga om memorering av Gärdet.
Det är huset mittemot YK-huset. Nummer 10 tio. Nummer 12 är i princip identiskt och har trapphuset kvar. det är mkt snyggt. Man ser i stirt sett bara handtagen på varje våningsplan, ty dörrarna är infällda i panelen-
Entresollerade huset är Hedinsgatan 16 eller något i den stilen, sista huset på Hedinsgatan. Mittemot, tvärs över parken, ligger De Geersgatan 16 som ocksp har etagelägenheter, men dessa har inga rum med dubbel takhöjd.
Jo, du har rätt i att det är väldigt kluvet, det där. Folk har fått det bättre, och det gick ur historisk synpunkt väldigt snabbt (vilket väl också bidrog till rensopandet på något vis) men till priset av kännedom om de egna rötterna.
Fattigdomen spelade också in, den är och var ju något man skäms för. Att fler på kontinenten varit någorlunda rika (tidigare och bredare framväxande borgerskap) och tyckt att de haft något att bevara till efterkommande generationer spelar ju OCKSÅ in.
Men samtidigt var det ju en ideologisk fråga, är fortfarande, tror jag, eller åtminstone sen dess kulturell. I Stockholm skalade man på 1940-talet av en massa fina 1880-talsfasader dess nyrenässansrelieff. För att de skulle se MODERNA ut!
Och så håller det liksom på än, tror jag…
Ja, hu vad trist det blev på många ställen. Stenkolosser utan minsta dekoration, men det gjorde man i Berlin också har jag märkt.
Det finns en by inte långt från min hemort och där har man alltid haft det lite bättre (bördigt, laxfiske) och därför ansett sig vara lite för mer. Där finns fortfarande en helt del kvar. Där har du rätt när du skriver att man ansåg sig ha något att spara och därför sparade man. Till skillnad från de som hade det sämst ställt.
Jag har varit inne i högra etagen på Hedinsgatan för 6 år sedan, då den såldes som bostadsrätt. Man gick in från Värtavägen,varför viss lapsus. Tyvärr, var den inte så spännande som intrycket från utsidan ger sken av. Köket var lägenhetens mest imponerande rum. Det är synd att inte arkitekten Paul Hedqvist anlitades för det solbelysta vardagsrummet, han hade skrotat idén med en lång trappa upp till sovrummet och istället ordnat en spiraltrappa i skön funkisanda för att ge mer plats åt det långsmala vardagsrummet som känns trångt med originaltrappan.
Huset på S:t Eriksplan 2 är på gång för inspektion ånyo, jag har fått telefonnr till min kamrats släkting.
Men, pratar vi samma hus nu? Hedinsgatan går från Valhallavägen och upp till Blanchegatan. Ingången är från Hedinsgatan mot Tessinparken precis där den vidgar sig.
Jag mejlar Herrn en bild och ser sedan om vi pratar om samma hus?
Bäste Rj, jag har uppenbarligen misstagit mig, nu vet jag åtminstone vilket hus det gäller och var exakt Hedinsgatan går. Okej, ska ta mig en närmare titt på huset på Hedinsgatan. Huset var inte okänt för mig, jag har noterat det tidigare under mina flertaliga besök till den fina oas av funkis som Gärdet representerar. Också,tack för den fina bild du skickade på Engelbrektsgatan 16.