Det grått och mulet när jag landade på flygplatsen. Ett tunt regn strilade ner och vi var tvungna att åka in till stan först, för jag hade glömt att ta med en sak. Luleå i slutet av november är inte den sommarstad man utger sig för att vara sommartid. Vid Smedjegatan ligger tre vackra hus byggda mellan 1890-tal och 40-tal. De skall rivas, för ytterligare en galleria skall byggas. Så dumt, och jag skäms å mitt ursprungs vägnar. Denna historielöshet om verkar vara à la mode bland norrländska stadsplanerare.
Här på landet är allt sig likt. Jag eldar i kakelugnen i ett av våra två omoderna rum, det ni ser på bilden ovan. Det är en sällsam stämning där inne, framförallt på vintern när det är mörkt mest hela tiden. I mitten av golvet ligger en linoleummatta, precis som man hade det förr. Linoleum var dyrt och man täckte sällan hela golvet. I ett annat rum står mammas gamla Blaupunkt och på den spelar jag Birth of the cool med Miles Davis som jag plockade med mig upp.
Det är mycket vackert här nu precis, som jag föreställt mig. Snöblandat regn faller från den kolmörka himlen. Morgondagen tänker jag mig skall gå i bilkörningens tecken. Jag funderar på att rigga upp filmkameran i bilen och göra en höstlig roadmovie i Kodachrome.
Och så ett roligt YouTube-klipp. Det är gubbarna i Avan och Stenudden som tröskar som föritin.
Åh vilket underbart rum!
Ja, det är mycket fint. Huset vackraste. Det syns nog inte på bilden, men väggarna är täckta av målningar som föreställr en slags ormar i orange, blått, grönt och gult. Fint.