Jag åkte på långtur idag. Så långt blev det nu inte, men jag var borta i en och en halv timme.
Det var strålande sol, en eller två minusgrader och i solen var det varmt. Varmt blev det i bilkupén också, det var mycket behagligt att sitta där i den stoppade, ljusblå soffan. Vägen var en grusväg som gick rakt genom skogen. Förr var där mörkt och trångt, men nu har man breddat och rätat ut. Resultatet är mer storslaget än förr, men den trolska stämningen har gått förlorad; några skogsrån ser man aldrig skymten av och älvor dansar ej längre kring i ens spår.
Längs med vägen ligger slåttarstugorna utspridda. Här i skogen fanns utskiften där man bärgade hö för att dryga ut vinterförråden. Som vackrast är det vid Åskogen och där ligger stugorna fortfarande kvar och åkrarna har inte vuxit igen.
Lite längre fram tog jag av från vägen och åkte verkligen rakt in i skogen för att leta reda på en fäbovall. Jag tog fel väg och hamnade till sist vid en skjutbana. Fäbovallen som jag aldrig fann var sommartid en servering vid namn Kaffepannan. En driftig fru i grannbyn bakade kaffebröd dag som natt och serverade sedan under ett par sommarmånader kaffe med hembakat i rustik fäbomiljö.
Till sist kom jag ut ur skogen och fram till ett litet samhälle som grupperar sig kring samma lilla å, eller älv, som vi alltid sagt. Här finns, eller kanske snara fanns, en del avlägsna släktingar. Gubbar som spelade fiol med pappa och agitatorn Paul Holmgren som var socialist, eller kanske rentutav kommunist, och en profil på sin tid. Frun hans hette Berta och var en stadig bit.
Tar man in på Spelmansvägen, leder en smal bro över ån. Här passerar man ett fint gammalt ställe, innan man kommer upp till en större väg. Nå, större och större. I korsningen stod ett fallfärdigt garage och tog man till vänster, och de gjorde jag, mötte mig vyn ni ser ovan. Som klippt och skuren från förritin.
Glad i hågen åkte jag sedan hem i det vackra vintervädret. Och den går som en dröm nu bilen. Isaksson i Stenudden gjorde ett finfint jobb.