Då jag inte håller mig med sommarnöje på varken Lidingö eller Stora Essingen, är jag, när jag inte vistas norrut, förpassad till parkerna runtomkring eller mitt eget tak. Och taket tycker jag mycket om.
Det är som en egen värld där uppe bland hustaken, 9 våningar upp på en kulle nästan mitt i stan. I grannhuset har man det stråt vassare för där är lägenheten högst upp en 6-rummare med trappa upp till takterrassen. Allt i påkostat 30-talsutförande (om man bortser från det faktum att lägenhetsdörrarna i äkta valnöt, rök vid renoveringen i vintras – det får man hoppas leder till lägre hyra).
Utsikten är betagande. Där kan man sitta på morgonen, om man kommer hem sent och inte alltför ensam.
Jag brukar ligga där uppe på dagarna, på en filt, för att inte bränna mig på det stekheta, svarta plåttaket. Egentligen är det alldeles för varmt, men jag tycker om hettan. Från trafiken hörs svaga ljud och från husen intill hörs då och då en borr eller något annat oljud. Ibland känner man doften av mat. Man har en bedårande vy. Man är nästintill osynlig. Men varför hörs inte There Must Be An Angel strömma från en öppen balkongdörr?