I morse tog jag på mig den svarta Pontiacjackan, ty det blåste kallt och var höst i luften. Jag slängde min röda sammetshalsduk runt halsen. På eftermiddagen fann jag till min förvåning, att sommaren var åter. Jag tog sandalerna när jag gick till Ica sent på kvällen.
När jag stack ner handen i den högra fickan fann jag en gammal kassett, en musikkassett. Inte vilken kassett som helst, utan Lasse Stefanz De sista ljuva åren. En outhärdligare svensktoppsmelodi kan man knappast tänka sig. Den är säkert 20 år gammal och den är inte i min smak. Den var heller inte min.
I somras promenerade jag längs med vägrenen mellan tant Emy och mitt barndomshem (detta var, som ni säkert förstår, under norrlandsferierna). Jag hade tappat locket till ev av hjullagrens fettkapslar och strosade i den ljusa kvällen fram och åter. Ibland passerade en bil. Passagerarna stirrade. I glesbygden promenerar man icke.
Rätt vad det var fann jag kassetten. Illa medfaren och en del av bandet utanför. Tapen hade helt enkelt trasslat in sig i bandspelaren och bilföraren drabbats av vredesmod och slängt ut kassetten. Fatalt, det kan tänkas. Kanske var en kärleksaffär på väg att segla upp i den ombonade bilkupén, men luftslottet störtade brutalt samman när den ilskna bilföraren skrek FÖRBANNAT, vevade ner rutan och slängde ut kassetten. Vad vet jag.
Jag hittade även ett par ölburkar där i dikesrenen. Kanske de hörde samman.