Jag har en pärm med ark av tjockt papper. Här monterar jag mina bilder med hjälp av fotohörn. det är ett rätt tidskrävande jobb och jag gör det alltför sällan. Nu väntar en stor hög att jag skall ta mig i kragen.
Jag gillar att ta bilder. En del tar jag för att jag just då vill ta en bild, även om jag vet att den nog kommer att bli dålig. Det gör inte så mycket. Andra tar jag med stor beräkning och det händer att dessa blir riktigt bra. Ett fåtal bilder tycker jag mycket om och ser mig, när jag tittar på dem, som något av ett geni. De flesta befinner sig dock på en skala mellan ordinära till rent bedrövliga.
Nu har jag unnat mig, för nästan 1800 kronor, direktbildsfilm. Jag har köpt 100 exponeringar färg och hundra exponeringar svartvitt. Dessa bör räcka till nästa sommar. Dyrt, ja, men det är mycket roligare att ta bilder som är dyra, det blir mer på allvar då. Och så gillar jag att få en fysisk bild, en papperskopia, efter bara en minut eller två.
Bilden ovan blev inte vad jag tänkt mig. Det var den gång Dramatenspöket dammades av. Jag hade bestämt mig för att ta en bild från repetitionen men blixtaggregatet (varuti det sitter en blixtkub) felerade tre gånger på rad och resultatet blev en trippelexponering på trumpetspelaren, orkesterfruarna och GBS. På det hela taget en rätt intressant bild.