Det är höst i luften. Det har jag inget emot. Vid midsommar fylls jag ofta av ett stort vemod, för de ljusa nätterna är då på väg att börja mörkna. Men nu, när astrar och dahlior står i blom i väntan på den första nattfrosten och mörkret sänker sig redan vid nio, råder i mitt inre åter lugn.
Jag läste att det är 19:e året i rad som världens längsta bokbord arrangerades på Drottninggatan. Efter att ha gått runt på Hötorget utan att ha köpt något, gick vi till Drottninggatan och började titta på böcker. Jag fann genast en mycket vacker volym, Pontus Wikners vittra skrifter (se den här i stort format). Wikner var filosof och då han var god vän till Fredrika Limnell, föll det sig så att hon engagerade honom för att föreläsa för en samling Stockholmsfruar som önskade bilda sig.
Wikner hade två söner, Ernst och Hugo, som båda fått namn av deras fars älskare. Jag tror att det är en gammal sedvänja som med Wikner gått i graven.
Förutom Wiknerboken, fanns på samma bord en hel uppsjö av de vackraste klotband. De flesta röda och präglade med guld. Sirliga rankor dekorerade de vackra pärmarna. 1890-talets volymer är fortfarande mycket tilltalande.
Lite längre ner på gatan hittade jag en bok om tysk barock och den var full med bilder på de vackraste byggnader. Barock!
Ytterligare en bok inhandlade jag och det var Ingrid Luterkorts bok om Dramatens elevskola. Den ser jag fram emot att läsa. Som en extra bonus är den full av bilder på skådespelare som man sällan hittar när man bildgooglar. Ett fynd med andra ord.
Ett svar på “Jag fyndar på det långa bokbordet”