Och åter till dramatiken som skedde en gång förritin.
Efter ett par år blev det skilsmässa för min farfars mor. Äktenskapet fungerade inte och kanske blev hon också besviken när hon märkte att hennes nye man saknade förmögenhet. Jag tror att mannen bodde kvar i det nyuppförda hemmet och att hon flyttade hem till släktgården. Hur han hade det, efter ett misslyckat äktenskap och med ett par f.d. styvsöner som gjorde allt för att förpesta hans tillvaro, kan man lätt tänka sig.
Skogen bakom vårt hus är djup och mörk. Där växer mest gran och kanske en och annan tall. Därinne blir det aldrig varmt. En dag, det var år 1927, gick min farfars f.d. styvfar till skogs. Med sig hade han en kniv. Han skar sig i halsen för han ville ta sitt liv. Han skadade pulsådern. Han gick sedan upp till sin f.d fru, för att visa upp sig, som en mycket gammal dam berättade för mig. Relationen de f.d. makarna emellan, var tydligen inte den bästa.
Det var långt till läkaren och det tog tid med häst och vagn. Hans liv gick icke att rädda.
Det var visserligen inte ett regelrätt mord, men det var en allvarlig lek som tog ände med förskräckelse. Jag undrar om man kan kalla det ett provocerat självmord?
Ingen blev dömd, livet gick vidare.
Det berättas att styvfadern var en smula tungsint, eller kanske inte helt i balans. Jag har själv svårt att förstå varför han stannade, varför han inte flydde så lång som det bara var möjligt för att komma bort från den osunda miljön. Kanske kunde han inte, kanske ville han inte. Jag vet så lite om honom.
Och man undrar hur barnen kände? Fanns där någon ånger?
Femtio år senare, upprepade sig historien igen, med lika nedslående resultat. De yttre faktorerna hade ändrats; den gången var det inte styvsöner och ett havererat äktenskap som var orsaken till att ett liv slocknade. Men den händelsen ligger alltför nära i tiden för att kunna återberättas.