Igår eftermiddag spolades sommaren nästan bort i ett rejält åskväder. När solen sedan visade sig igen, gick jag på promenad till Lidingön.
Vid hamnkvarteren strax innan bron, fick jag syn på Kol och koks gamla cistern. Snygg! Jag fortsatte sedan över bron, på gångvägen som går parallellt med Lidingöbanan och nådde snart fram till ön.
Till höger om bron, långt nedanför Foresta och Millesgården, promenerade jag i tät grönska. Solen var varm och gräset var blött. Det gnistrade och sprakade i trädens våta grönska. På sina ställen gick jag omkring i en fuktig lövad sal, dit ljuset inte riktigt nådde in. Det var så vackert att jag blev en smula sorgsen och gick helt i mina tankar.
På väg hem, passerade jag det gigantisks hus som ursprungligen var Wilhelmina Skogh privatvilla (hon döpte huset till Foresta eftersom det betyder skog på italienska), men som sedan 20-talet varit hotellrörelse, strategiskt beläget som det är invid Millesgården. Och Millesgården! En sådan skulpturpark vill jag också ha vid mitt frånfälle.