Inget kan vara så förlamande, som att ha helt fria händer. Ser man bara skymten till någon form av begränsning, kan man känna sig lugn och klamra sig fast därvid. Begränsningar kan tjäna som hållpunkter i en annars helt oöverskådlig miljö. Man vet vad man har att rätta sig efter, kan förbanna det, men det kanockså bli en sporre, att ta sig runt de murar som reser sig. Begränsningar för således två goda ting med sig.
Att mestadels köpa sina böcker på Myrorna kan ha sina sidor, men å andra sidan hittar man volymer som man aldrig hade kommit på tanken att söka efter, om utbudet varit obegränsat.
Fotograferar man bed bristfällig utrustning, är det vissa motiv som inte kan komma ifråga. Då dessa inte kan tas, kan man lugnt övergå till de som verkligen låter sig fångas på bild. Alternativet kan vara att man strungar i att det inte går – och lyckas.
Valfrihet är inte längre lika attraktivt som det en gång framstod, när begreppet myntades. Och det kan jag förstå, för med ett obegränsat utbud, är det svårt att ta till sig någonting alls.
Bilden ovan är en villainteriör på Lidingö. En fiffig väggliknande historia, avskiljer matsalen från vardagsrummet. Se hela mäklarens prospekt här, det är en imponerande byggnad. Bara trapphuset gör en alldeles matt.