Tänk, detta trodde jag aldrig att jag skulle skriva om. Jag läste en artikel i SvD om Käbi Lareteis nya bok som består av hennes och brev och dagboksblad från den tid när hon var gift med Ingmar Bergman.
Jag har aldrig gillat Bergman, det har varit för mycket av självupptagen man över honom (och dessutom tycker jag så mycket om Hasse Ekmans fyrtiotal). Här fick jag dock en annan bild av honom, förmedlad av en dam som man inte kan ha annat än respekt för när man läser om deras tid tillsammans. Vad som främst intresserade mig när det gäller Bergman, är hans rädsla för beroende, att han skall ligga någon till last: Han ville aldrig vara i skuld, till inget pris, för då skulle hans frihet beskäras. Det är något jag kan känna igen hos mig själv, fast i ytterst blygsam omfattning och det är en egenskap jag inte alls tycker om.
Och skinnjackan, som han vägrar slänga och som Käbi ser som en oförmåga till förändring. Jag undrar vad det var som förde dem samman och de någonsin kände den där känslan av samhörighet som inte är så vanlig.
Nej, det kan inte ha varit något lätt äktenskap; två personer med mycket starka, men väsenskilda karaktärer.
Och bilden ovan: den lille Daniel med dubbel-8-kameran och mamma Käbi i hängmattan. Fin!