Ett av mina första traktorminnen var vår gamla Volvo T-31:a som någon händig person apterat till traktörgrävare, genom att montera ett grävaggregat bakpå som drevs av en hydralisk pump som satt där fram, där man annars kunde sätta i veven om den elektriska starten var ur funktion.
Allt på den traktorn var av metall, även förarstolen och alla spakar. Kopplingen var så tung att man som liten knappt orkade trycka ner den utan att ställa sig upp och låta kroppstyngden hjälpa till. Varje sommar när den skulle startas upp var det en samma procedur: bensinfiltret fick skruvas upp och den tygbit som tjänstgjorde som filter fick bytas ut. Inte sällan fick man skruva dän förgasaren också och blåsa den ren med tryckluft. Och sedan skulle den startas!
Det originella var att traktorn hade 2 tankar. Man startade med bensinkranen i bensinläge och vred sedan över till fotogenläget, så snart motorn kommit upp i temperatur. Doften av fotogen och olja som steg upp från den varma motorn har parkerat sig i mitt minne ger mig fortfarande vällustkänslor. Och att sitta där, med ena handen på handgasen och den andra krampaktigt vid den tunga ratten, samtidigt som man försökte dubbeltrampa den osynkroniserade växellådan, det var minsann inte lätt. Men speciellt.
Bilden föreställer en annan T 31:a, som försetts med frontlastare. Vår traktor var mer signalröd, för att pappa hade sprutmålat den med någon gammal utrangerad färg han kommit över. Grävaggregatet var praktiskt taget pippigult, så det var en färgglad pjäs som kom tuffande (den lät sum en gammal båtmotor).