Min tyska är inte den allra bästa, jag sätter ofta ett ge framför svenska verb och nöjer mig därmed. För ganska precis tre år sedan besökte jag Berlin. Där, på Konstindustrimuseet fann jag affischen ovan (gällande en utställning). Lustigt nog är den på tyska, vilket gör mig synnerligen förvirrad.
Och så är jag tillbaka igen, efter landsortslivet (SJ, liggvagn, något av en besvikelse, jag fick sova). Igår var det otroligt varmt, solen bara gassade och snön förvandlades till smältvatten så att både vägar och gårdsplan blev nästintill omöjliga att beträda. Jag pallrade mig dock stoiskt iväg till en grannfru (ledbruten efter två dagar i en verkstad med tjuriga bromsar), som hade kaffebordet färdigdukat. Hon hade tänkt bjuda in Post-Nisse (eller vad nu hans efterträdare kan heta) på en tår, men det var ingen utdelning igår, för det var annandag påsk. Och det var tur för mej, och för henne, att jag kom, när hon ändå hade dukat.
Att det är fint när det är vår i norr. Jag hade glömt känslan av solens heta värme och snöns smygande kyla som blandaas soliga vårdagar. det ger en speciell sorts luft som är mycket behaglig. Och varmt var det naturligtvis; det gick att gå i skjorta utan att frysa och satt man på farstukvisten, blev man rentutav stekt.
På tåget hem läste jag Lidmans Din tjänare hör. Bra, men det är lite svårt att hänga med i dialogen. Den är lika osammanhängande som gamla människor som byter tråd hela tiden och utgår från att man vet sådant som man inte känner till. Men den har fint språk och är alls inte dum. och lite frisk! Det uttrycket hade jag glömt, men det var ju så man sa om sjuklingar.