När jag vakande i söndags, vakande jag till Stil i radion. Det pratades om den framgångsrika fotografen Cecil Beaton och som en detalj nämndes att han tydligen var en ensam människa, trots att han var bekant med nästan alla och alltid fanns i närheten, när något fräsigt var i faggorna. Att han i brist på nära relationer, ville klättra högre och högre på den sociala skalan.
Fenomenet är knappast helt ovanligt men jag undrar varför det blir som det blir? Är man för upptagen med att avancera att man inte prioriterar djupare relationer, eller saknar man förmågan till djupare engagemang i sina medmänniskor och får istället bekräftelse på ett ytligare plan? Det hela påminner mig om när jag själv var i 20-årsåldern och trodde att om jag bara fick möjlighet att köpa något jag längtat efter, skulle allt det andra ordna sig till det bästa. Det var naivt av mig att tro något sådant, det insåg jag rätt snart.
Samtidigt skall det inte förnekas att behovet av offentlig bekräftelse i brist på mer privat välbefinnande med största säkerhet kan vara en kraftfull drivfjäder. Det är dock inte min modell. Jag blir ofta lätt beklämd när jag stöter på människor som verkar ha en osvilklig förmåga att priotitera fel här i livet och som saknar förmågan att göra något åt detta.
Bilden, som tyvärr lider av vissa tekniska brister, visar Cecil Beation på House party på Wilsford Manor, familjen Tennants hem. Läs mer om det här. Stephen Tennant var, enligt artikeln, en av de första att go all-white och det var Syrie Maughams fel (hustru till författaren och sin tids inredningsguru)