Kodaks svartvita Tri-X Pan och färgfilmen Ektachrome (positiv film) ansåg jag för något alldeles extra när jag växte upp. Varför, kan man fråga sig; kanske var det bara namnen som fascinerade. Ektacrome var, och är, en filmtyp som framkallas med en betydligt enklare process än den avancerade Kodachrome-filmen som lanserades redan i mitten av 30-talet.
Tri-X är en femtiotalsfilm, en snabb svartvit filmtyp som ger ett något kornigt resultat. Det är en air av gammal film noir över det varumärket, trots att noirfilmens storhetstid var mer eller mindre över i mitten av 50-talet. Det är inte svårt, att förvandla de skumma tvärgatorna på Östermalm till Barbara Stanwycks hemkvarter i Kvinna utan samvete.
Vill man ägna sig åt smalfilmning, förslagsvis Super 8, är de givna filmtyperna idag just Ektachrome och Tri-X och ingen är väl gladare än jag över det. Märkligt nog, finns det gott om film att välja på idag och man kan dessutom få sin film inscannad för att sedan bearbeta den digitalt. Det är glädjande. I slutet på 80-talet, när jag började filma, blev man i princip utskrattad. Det blir man inte längre.
Klippet ovan är ett exempel på vad man kan åstadkomma med bla Ektachrome och en bra filmkamera (observera att de första 30 sek är helt svarta). I detta fall har man filmat med en Canon 1014 som anses vara en av de bästa smalfilmskamerorna som funnits. Jag har själv precis köpt mig ett exemplar och återkommer vad det lider med en rapport.