Idag är jag förkyld och hemmavid. Jag kan konstatera att det är någon slags vår i luften, åtminstone verkar det så på min fönsterbräda. Där spirar fuchsia och hibiscus i vårsolen med både skira skott och en och annan blomknopp. Och det är bara slutet av februari!
Häromveckan råkade jag slänga ur mig att jag inte gillar Anette Kullenberg och det mest för att jag tycker att hon verkar vara en besvärlig människa. I DN fann jag dock denna lilla notis som fick mig att inse att det trots allt är alldeles utmärkt att hon finns och att hon tar plats. Jag är dock mycket nyfiken på Share the cakes version av historien. Videon hittar ni här.
Apropå Anette Kullenberg så läste jag för många år sedan den första utgåvan av henens Överklassen i Sverige som jag fann mycket intressant och välskriven. Den kan rekommenderas.
Apropå Kullenberg och begreppet Tant. Jag förstår inte det nedsättande i denna benämning. Något bättre än tant kan man väl knappast tänka sig. Förr var det alltid tanterna som stod för omsorg och empati, de styrde och ställde och ordnade det mesta till det bästa, de hade humor och de utstrålade livsglädje. Tänk på det, om någon kallar er tant och ni i första andetaget får för er att ta illa upp. Ta det som en komplimang. Men det är klart: tanterna var väl aldrig några sexbomber som sprang runt på rockklubbarna i New York och hade älskare i var och varannan stad (och det är väl det som eftersträvas kan jag tänka, samtidigt som jag heller inte kan se att det finns något som hindrar ett sådant levere).