Jag har en ny favorit och det är tiden. Det är tiden som ger perspektiv på tillvaron och som låter dig dela in livet i olika epoker.
Jag har alltid varit svag för romansviter, romaner som spänner över flertalet volymer. Vill det sig väl, lever man med romanfigurerna i flera månader. Jag minns så väl när jag läste sista sidan i von Pahlensviten, och det tomrum som följde därefter.
Tid kan läka sår, eller så ser man händelser i det förflutna i ett helt nytt, föga smickrande, ljus. Kanske var den banala lögnen allvarligare än man då trodde. Kanske var den alls inte banal. Dylikt kan bara tiden utvisa.
Tid medför också åldrande. Jag har blivit äldre, men tiden har inte satt några påtagliga fysiska spår. En drömsits kanhända, men det blir svårare att identifiera sig med den generation man själv tillhör. Även ens yngre vänner åldras om går om. Kanske beror denna känsla även på ett mentalt stopp för åldrandet, mognaden.
Allt eftersom åren går bygger man på sitt bibliotek med allehanda information och kunskap. Det blir som ett enormt skafferi som man har att ösa ur. En underbar känsla.
Tid är också sorgligt; människor kommer och går, ingen och inget består. Vid närmare eftertanke finner man dock en viss ro i alltings förgänglighet. Människor och ting byts ut men livet består. Den paniska rädslan att hålla kvar allt och alla försvinner så sakteliga.
Ibland önskar jag mig att bli riktigt gammal, mest för att se om jag någonsin blir riktigt klok och för att få belägg för att livet är sig likt generationerna emellan, det är bara spelpjäserna och reglerna som förändras.