Nu är den på plats, den gamla krubban med sina fina figurer. De exotiska vise männen, herden och Maria och Josef vakar alla över jesusbarnet i sin av tändstickor lagade krubba. De vise männen är mycket stiliga med guld på huvudet och dyrbara gåvor i hand. Kanske har de gripits av konsumtionsvansinnet.
Glesbygden är nu utbytt mot storstan, men det finns ännu några iakttagelser att notera.
Det var en mycket kall kväll när jag tog bussen in till Umeå för att därifrån fortsätta resan via Vännäs station. Trots att det var fredagskväll, var staden nästan öde. Inne på smörgåsbaren var stämningen rentav amerikansk, även om kunder nästintill saknades. Countrymusik ljöd i högtalarna och chips och american cookies fanns att köpa till. Egentligen var det bara kylan och ödsligheten som påminde mig om att jag befann mig i en norrländsk stad och inte på den amerikanska landsbygden i södern. Kanske fanns här också vampyrer.
Ute på esplanaden kom en thailändsk dam med resväska i ena handen och en dammsugarstång med munstycke i den andra. Det var minus femton och helt stilla. Endast ljudet av våra skor och resväskans gnällande olåt nådde mina öron. Efter två kvarter, blev det åter helt tyst. Hon hade försvunnit in i en gränd.
Vännäs station var en mörkbrun byggnad i nationalromantik. Vita fönsterbågar, spetsig profil. Väntsalen hade bröstpanel i gulbrunt. Ovan en sekundär panel som gick nästan upp till tak. Där en gång en öppen spis tronat, stod ett gigantiskt inbyggt element. Halvmoderna plattor hade lagts i fiskbensmönster på golvet och var numera avskavda.
Ute på bangården var det än mer bitande, när tåget sakta rullade in vid halvettiden på natten. Snön knarrade under fötterna och det var både vackert och otroligt exotiskt. Mer exotiskt än en solsemester på sydliga breddgrader. Så märkligt, att inte fler reser runt i glesbygden även på vintern.