En omvärldsanalytiker inledde gårdagen med att ge en kort resumé över ämnet omvärldsanalys. Ämnet är intressant och jag kan nog säga, att det är något jag ägnar mig dagligen åt, på mitt eget lilla vis. Jag går och samlar på mig och lägger på minnet, det jag finner värt att notera. Även om en stor del av tiden ägnas åt att registrera fasaddetaljer runt omkring i stan, så finns det annat som fascinerar mig.
Särskilt intressant är den mentalitet som får alla att (som av en slump!) plötsligt anlägga skägg, inreda kök i open plan eller varför inte gå till Riche på fredagarna. Det är inget större fel på de den första och sista punkten, men nog tycker jag att det är lite märkligt, att vi individualister är så synkroniserade i våra handlingar.
Värt att notera är också det faktum att den meningslösa konsumtionen av konsumtionsvaror inte längre är det nya svarta, vilket faller mig i smaken, men samtidigt kan den trenden knappast hålla i sig för evigt och då står man där, med arvegodset på soptippen och engångsartiklar upp till öronen, eller vad nu motreaktionen kan bli så snart klimathotet stabiliserats.
Apropå konsumtion, så är det nog mer än bara medvetandet av att jordens resurser är ändliga som fått oss medvetna innerstadsbor att börja lägga om livsstilen; en bidragande orsak till detta bör vara arbetarklassens (om man får använda den termen) fullkomliga anammande av denna (o)vana. Den som ser sig själv som högt stående på den sociala rangskalan, har alltid en tendens att vilja fjärma sig från de som ståt längre ned.
På svd.se finns just nu en artikelserie som handlar om vår oförmåga att göra oss av med ting och att samtidigt konsumera. Eftersom jag själv är uppvuxen med gott om plats och stora ekonomibyggnader, älskar jag att rota runt bland generationers kvarlämnade mer eller mindre användbara ting. Det man vanligtvis inte spar – kanhända av platsbrist – blir naturligtvis det minst vanliga längre fram i tiden. Det om något är en lyx, fast knappast av den vanligaste sorten.