Vårhimlen sprakar men jorden är fortfarande livlös, den dag som Linda Ståhl föds. Hennes far vill på intet sätt fästa sig vid jordiska tillgångar så Linda får enkel uppväxt och isoleras från de övriga barnen i byn. I köket har fru Ståhl klistrat upp tidningspapper på väggen, eftersom tapeter inte gillas av maken. Under åren som går, läser Linda, och så småningom även hennes vän Simon, gång på gång artiklar och reklamnotiser.
Det är som vanligt en kärv, Västerbottnisk miljö som skildras; vacker och ödslig, enkel och primitiv. Familjerna i byn har det dock relativt bra ställt och äger själva sina gårdar. Om man redan läst Bära mistel, uppfattar man nog Linda Ståhl på ett annat sätt; hennes uppoffrande kärlek gentemot Björn Ceder finns hela tiden i tankarna.
Här i den norra av de två nordligt belägna bottnarna, väntar man nu på att solen skall gå upp. Jag har satt på mockabryggaren och tänt brasorna. Radion spelar tråkig P3-pop eftersom uttagen är för få för att räcka även till grammofonen (där Teddy Wilson-plattorna ligger på kö), om jag skall ha både dator och läslampa inkopplade. I farstun står julgranen och tinar i väntan på nya kläder, på julstassen.
Lyssna på Blues i C sharp minor med Teddy Wilsons orkester och tänk er Linda Ståhl ute på vägarna, på jakt efter Byanden: