När man som jag bor i en bättre stadsdel, gör man ideligen fynd i grovsoprumet. En dag hittade jag där en fin persisk – nåja, nästan – matta som fortfarande var inplastad efter besöket på kemtvätten. Den gör sig verkligen under matsalsbordet. Mitt senaste fynd är en fin knallröd Dialog, telefonen som alla hade på 60-70-talet.
Jag har en granne i huset, låt oss kalla honom herr M. Jag misstänker, inte helt utan fog, att han är ägare till Televerkets helt bortglömda modell Monolog, ty nämnde herre lägger aldrig på, han bara pratar och pratar och pratar. Jag vet allt om hans dyrbara bil, dyrbara lägenhet, dyrbara antikviteter och vad han anser om grannens sosse-container (Volvo) och fru G:s gamla skorv (Passat, det var innan hon köpte ny bil).
För att få tyst på herr M, de gånger han begagnar sin Monolog, finns bara ett sätt: man tar sig egen Dialog, promenerar ut i kapprummet, öppnar dörren, ringer på dörrklockan (så det hörs in i luren) och säger Nu ringer det visst på dörren, jag måste ta emot mina gäster. Först då visar det sig att hans telefon möjligen, jag säger möjligen, kan vara av modellen Dialog.