Vi har pratat om stormarknader och nu är det dags att säga några ord om tidens storstadsmelodi: livsstilsbutiken. Konceptet har varit nytt och hett och jag tänker speciellt på Colette som öppnade i Paris i mars 1997. Idag har konceptet förlorat sin fräschör.
Det är lite av varuhuskänslan över livsstilsbutiken. Utvalt, javisst, men trist. Genomtänkt, på ett avskalat sätt. Det är lättare att dra ifrån, än att lägga till.
Vill man var unik idag, är det nog troligare att man lyckas om man använder sig av Ebay, tex, eller, om man orkar springa runt, besöker alla de mindre butiker som faktiskt fortfarande finns. Eller helt sonika struntar i att konsumera livsstil.
Det är verkligen något som jag inte tycker om, när någon dukar upp ett bord med det jag förväntas köpa. Jag tänker då bara på alla de gånger man sagt mig: det är väl en grej som du gillar? Och oftast är det då något som jag alls inte vill ha. En motvilja att bli påprackad.
Något att ha i åtanke när fenomenet livsstilsbutik skall ersättas med något modernare. För ersättas, det måste det göras; det hör till.
Och apropå shopping och Colette. En gång runt år 2000 var jag själv i Paris, och naturligtvis på Colette, men jag ville köpa vinylskivor men visste inte var jag skulle finna dem. Jag frågade mig för: je voudrais les disques microsillon, sa jag på knackig franska. Microsillon står det på gamla lp-skovior, det betyder microspår, till skillnad från 78-varvsskivor som är graverade med normalspår. Ingen respons. Je voudrais les disques agees (sista ordet väste jag fram, för jag hade glömt vad gammal heter på franska, det heter vieux). Till sist ramlade poletten ner hos en medelålders dam. La vinyl, utbrast hon. Så enkelt var det alltså.